Det är verkligen skönt på hösten i skärgården. Tyst, stilla
och fortfarande barmark, perfekt för långa promenader. Bästa stället att vila
huvudet på. Jag promenerar utan musik i öronen och ibland kan jag nästan få
vårkänslor, fåglarna kvittrar och en stilla bris tar tag i träden.
En ny vän till mig har bjudit in mig på vinterbad. Hon har
en bastu precis vid havet.
Min bästis är eld och lågor, hon har tagit kalla bad hela
hösten och inte varit förkyld som vi andra. Hon hoppar i från sin brygga varje
morgon och känner sig stärkt och pigg.
En bastu vid havet är detsamma som Shangri-La för henne.
Vinterbad ska tydligen vara särskilt bra för oss stressade och utmattade. Har man mycket stress i kroppen så motverkas den. Eftersom kroppen blir så stressad av det kalla vattnet, lättar den psykiska stressen. Spänningshuvudvärk, migrän, ångest och depression försvinner. Man känner sig toppen flera timmar efteråt. Allra bäst är det om man vänjer kroppen sakta, och börjar ta kalla bad redan på hösten, för att sedan avsluta med bad i isvak. Det låter jättebra.
Men jag vet inte. Lite läskigt verkar det. Jag gillar inte
att frysa, går jämt omkring påbyltad i lager på lager under vinterhalvåret. Och
hur har jag det med blodtrycket? Har man högt blodtryck ska man inte vinterbada.
Det måste jag kolla först.
Jag kanske nöjer mig med att sitta i bastun och kolla ut på
naturen och de andra som badar…
Häng med i bloggen, så berättar jag hur det går.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Nu till mitt andra hälsomål – att bli piggare. Det har varit
mitt mål i flera år nu, och jag har successivt fått energin tillbaka. Men det
tar tid, och jag har en bit kvar innan jag är mig själv igen, mitt vanliga
energifyllda, glada jag.
Så vad krävs för att nå dit? Allt samverkar för att ge oss
energi förstås, hur mycket vi är ute i ljuset, hur mycket vi motionerar, hur
mycket vi återhämtar oss och hur bra vi sover.
Jag tänkte fokusera på sömnen i det här inlägget. För sömnen
är A och O för hur mycket vi kan ladda våra batterier.
Innan jag gick in i väggen hade jag sovit dåligt i flera år,
och strax före väggen slutade jag att sova nästan helt. Jag var så stressad och
uppe i varv att jag inte kunde komma till ro.
När jag kom till läkaren rynkade han pannan och berättade
hur viktig sömnen var. Om jag inte sov skulle jag inte bli bra. Tvärtom så kan
man dra på sig massor av andra sjukdomar om man inte sover. Ja, man kan faktisk
dö av sömnbrist.
Så jag fick sömntabletter, den mildaste varianten och bara
en om natten. Det resulterade i att jag började sova igen. Och idag är jag i
stort sett frisk. Så visst fungerade det.
Men. Nu börjar jag tro att min trötthet på förmiddagarna möjligen
kan vara en biverkan av tabletten, så jag vill försöka fasa ut den. Jag är
redan nere på en halv tablett, men målet nu är att trappa ner till en fjärdedel
och sedan sluta med den helt.
Jag tror det kan bli ganska svårt, inte för att den halva tabletten är så fruktansvärt potent, utan för att den har blivit min snuttefilt, jag inbillar mig att om jag tar tabletten, så sover jag. Det är något som jag har intalat mig. Placebo troligen.
Så nu måste jag programmera om min hjärna. Intala mig att om
jag kan sova på en halv tablett, kan jag sova på en fjärdel. Och om jag sover
på en fjärdel, så klarar jag mig utan.
Vi får se hur det går.
Jag läste en medicinsk artikel nyligen om att sömntabletter
inte ger en fullvärdig sömn, att drogas är inte detsamma som att sova.
Det var en synpunkt som träffade mig. Om jag ska bli piggare
än jag är nu, måste jag ta det här steget och säga adjö till kryckan som
sömntabletten har varit.
Den har varit funktionell under min utmattning. Men nu har
den gjort sitt.
Håll tummarna för att jag lyckas!
Hur funkar det för dig, klarar du dig utan sömntabletter?
Och vad använder du istället när du har svårt att sova?
Äntligen kan ni lägga till min blogg till er läslista i Bloglovin.
Leta efter Mymindfulliving.se. Tryck på Följ. Voila!
Jag läser själv mina bloggar via Bloglovin, istället för att surfa in på var och en för sig. Det blir mest hälsobloggar, men även en del om lantlig inredning, och nyttiga recept. Livsstilsbloggar gillar jag också.
Perfekt att läsa i paddan. Lätt att ta med på resan eller läsa hemma i fåtöljen.
Upptäck bloggarnas förlovade land du med!
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Idag tänkte jag formulera mitt första hälsomål mer
detaljerat.
Mål 1. Jag vill behålla mitt nya mindset. Jag inser nu att det är fint om jag gör
saker, men jag står inte och faller med mina prestationer. Det räcker att bara
vara, att duga, att vara tillräcklig.
Vad går det här ut på? Jo, när man är sjuk har man en önskan,
att bli frisk. Men när man sedan känner sig pigg igen, är det lätt att glömma
bort de viktiga lärdomar man dragit under sjukdomstiden. Så för att inte
glömma, skriver jag den här bloggen. Och för att påminna dig.
När jag blev sjuk i utmattning sa min läkare att jag hade blivit sjuk eftersom jag hade en prestationsbaserad självkänsla. Jag stod och föll med mina prestationer. Det här gäller för de flesta som går in i väggen. Jag hade inte reflekterat över det, men insåg att det stämde. Jag mådde bra av att prestera, och allt gick som en dans. Tills det tog stopp och jag blev utmattad. Först då upptäckte jag att jag kände mig värdelös när jag inte levererade, på jobbet och privat. Jag hade faktiskt ingen aning om hur man kunde vara nöjd med att bara vara.
Dittills hade jag skruvat upp mitt värde när jag var en bra förälder, när min senaste artikel var min bästa, när jag var en god vän och duktig dotter, när jag kom i tid och när jag gått ner några kilo.
Det jag inte tänkte på var att mina prestationer var en sköld mot att känna jobbiga känslor och ta itu med mitt tunga bagage.
Problemet var dessutom att mitt fokus på att prestera hade gjort mig helt utifrånstyrd.
Om andra inte var nöjda, var jag tvungen att prestera mera,
anstränga mig hårdare, vara ännu mer till lags.
Det blev en ond cirkel.
Att sluta prestera för andras skull handlar inte om att sluta göra saker, att bli passiv.
Det handlar om att göra saker för sin egen skull. Sådant som man mår bra av, sådant som utvecklar.
Att exempelvis gå ner de där kilona för min egen skull, för att jag vill må bra, slippa en massa sjukdomar, och kunna röra mig friare. Eller att meditera varje dag för att rensa huvudet.
Allt kokar ner till att jag ska vara snäll mot mig själv,
och då är det också lättare att vara snäll mot andra.
Så från och med nu ska jag hjälpa mig själv först, innan jag
hjälper andra. Försöka känna medkänsla med mig själv när jag misslyckas.
Ni har kanske gjort den där övningen där man ska blunda och
tänka på tre personer som man älskar mest. Om du inte tänker på dig själv då,
är det en varningssignal. Jag glömde att tänka på mig själv när jag gjorde övningen,
och den prioriteringen förde mig vilse.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Överallt står det att man måste synas för att höras i
bloggvärlden. Det verkar vara en naturlag som få bryter. Och så har jag valt
att vara anonym. Det känns som att köra på vänster sida i högertrafik…
Samtidigt tänker jag såhär, en massa selfies i en blogg om
återhämtning, meditation och att sluta styras av sina prestationer, känns som en
motsättning, som en disharmonisk kombination.
Och man ska gå på sin magkänsla, eller hur?
Så jag kör på ett tag till inkognito.
Men om jag inte får fler följare måste jag tänka om. Det
finns ingen mening med att lägga ner en massa jobb på inlägg som ingen läser.
Det blir som att skriva för byrålådan och en och annan vänlig vän.
Det är svårt, för jag vill inte göra som alla andra. Jag
vill gå min egen väg. Och jag tycker verkligen inte det är viktigt hur jag ser
ut eller vad jag presterat i det civila livet.
Men mitt budskap är det. Mina erfarenheter och mina tankar.
Till syvende och sist är det ju det som binder samman oss människor bakom
fasaden.
Frågan är om det går att vara anonym och nå ut i en
individualistisk tidsålder…
Vad tror du?
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Jag är typen som har det där extra ögat. Ögat som upptäcker
människor som har inre sårigheter av olika slag. Inte så att jag vill se deras
trasighet, eller letar aktivt, men mitt extra öga larmar direkt, högt och
ljudligt. Det här har gett mig en hel del bekymmer, eftersom det ofta ger
upphov till konflikter. Personerna som jag har registrerat har gjort allt för
att dölja sina problem, och ingen annan tycks ta notis eller bry sig, men här
kommer nu jag och stör friden med mina ovälkomna råd. De här personerna vill
inte göra något åt sin situation, utan går istället till attack mot mig genom
att påtala alla mina fel och brister. Det brukar ta tid.
Just nu är jag i den här situationen igen, med en ny person,
men har ännu inte avslöjat vad jag registrerat. Jag håller tyst, men blir mer
och mer frustrerad över att se hur en person bara kanar utför, och mitt
välutvecklade katastroftänk målar upp alla möjliga scenarier om vad som kan
hända, om inte personen tar tag i sitt liv. Under tiden läcker min energi, och
jag blir trött och urlakad. Energin som jag borde spara för att reparerar mig
själv dunstar bort som aceton. Jag måste tänka till både en och två gånger om
jag ska ta den här striden.
Det är nu jag minns en vän till mig, Maggan Hägglund, som
sagt de bevingade orden:
”Du kan registrera, men lämna utan åtgärd”. Hon har
förklarat det utförligt i sin underbara bok, ”Drunkna inte i dina känslor”, som
hon skrev tillsammans med Doris Dahlin. I korthet går det ut på att vi som är
särskilt uppmärksamma på vår omgivning och känner in andras sårigheter, inte har
en automatisk skyldighet att gripa in.
Det blir omöjligt att lägga sig i varenda människas liv och
försöka styra upp dåliga förhållanden, begynnande alkoholmissbruk, destruktiva
aggressionsmönster eller självskadebeteenden. Det kan lätt bli en livsuppgift, en
obetald sådan som gör dig själv utbränd på kuppen.
Jag vet inte varför vissa av oss har sådana här
känslofixar-tendenser. Men jag vet att det är tärande. Just därför är det
härligt att veta att det är okej att var rädd om sig själv, och helt enkelt
konstatera att, ja, jag ser att den här människan mår dåligt, men det är inte
mitt ansvar.
Med det sagt. Vad skulle jag sagt till en vän med samma
läggning som min?
Jo, välj dina krig, särskilt om du har en utmattning i
bagaget, eller själv är stressad och kanske rädd för att gå in i väggen. Är det
en person som du bara känner på avstånd, släpp det och koncentrera dig på ditt
eget liv.
Men om det är någon nära, någon du tycker om, någon du bryr
dig mycket om. Då kan det vara idé att kavla upp ärmarna. Men var medveten om
vad som kommer att hända. Du kommer att få dina fel på returen. Ta inte åt dig.
Låg skuren hagla över dig. Vänta ut. Andas. Behåll fokus. Fokus på att bry dig.
Behåll vetskapen om att det inte finns många som du. De
flesta ser bara till sig själva. Få är som du, seismografer, uppmärksamma och
omtänksamma.
Om du verkligen tror att det här är en människa som håller
på att gå under.
Gör ett försök. Om hen inte lyssnar. Ja, då får du kanske
försöka släppa det.
Men gör ett ärligt försök. Bli en av de där som faktiskt gör
skillnad i en annan människas liv. Berätta vad du sett och känt. Berätta om din
oro. Lyssna. Om personen vill ha råd, ge ett gott råd och erbjud dig att följa
med för att träffa en professionell hjälpperson.
Du kanske aldrig får något tack, och det kanske kostar dig
väldigt mycket kraft.
Men i bästa fall får vara med om att se den här människan blomma
igen. Det har hänt mig några gånger.
Och det har varit värt allt. Amen.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Idag tänkte jag skriva om oro. När jag var sjuk oroade jag mig mycket. Kanske för att jag höll på att förlora kontrollen över min hälsa, och inte visste hur jag skulle återta den. Samtidigt var flera anhöriga sjuka, på väg att dö.
Då skrev min man med krita på en svart tavla vi hade inne i köket:
”Dont worry – be happy”. För att jag skulle se tavlan varje dag och påminna mig om att det var dags att släppa oron, att släppa det jag ändå inte kunde kontrollera.
Om man är en känslofixare, som ofta hjälper andra med deras trassliga liv, och vars paradmelodi blivit att skapa harmoni och god stämning, är det skrämmande att släppa kontrollen. Att acceptera att man inte rår på terminala sjukdomar, dödsångest och ouppklarade konflikter. Jag kämpade emot i det längsta. Fixade om dagarna. Oroade mig på nätterna. Det var dumt.
”You have nothing to fear, but the fear itself”, sa Franklin
D. Roosevelt.
Det är oron i sig som är farlig. Farligare än allt annat. Oron blir en självuppfyllande profetia.
Mina sjuka anhöriga väckte mycket ängslan hos mig, mycket
oro. Till slut blev jag själv sjuk. Utbränd.
Det blev en återvändsgränd. Jag var nog tvungen att gå ner
mig i gyttjan för att på djupet förstå, att jag måste sluta oroa mig.
Det krävdes ett nytt mindset, och det var en kamp att få ordning på tankarna.
“If you are going through hell, keep going”, sa Winston Churchill.
Han yttrade de bevingade orden mitt under brinnande krig. Ingen kunde veta hur
kriget skulle sluta. Hur många som skulle dö. Att oroa sig, att ge upp på grund
av rädsla var det inte läge för.
Churchill var inte stabiliteten själv, han kämpade med återkommande depressioner. Men just därför visste han vad det innebar att kämpa i såväl fysisk som mental motvind. Det gav också hans ord tyngd.
Till slut blev det en förändring för mig. Jag kunde släppa oron. Idag oroar jag mig sällan. Ibland dyker min ängslan upp, och då accepterar jag att det finns, men ger den inget syre. Kanske är det därför den lyser med sin frånvaro.
Den kan inte skrämma mig längre. Den är som en vålnad som
försvinner när jag tänder ljuset.
”Om man låter bli att oroa sig har man mer energi över att
ta itu med problemen när de kommer”, sa en chef en gång till mig.
Väldigt klokt. Först nu kan jag leva efter de orden. Det är
befriande.
Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!
Vilken årstid är mest utmanande när man är utmattad? Hösten
kanske?
Jobb och skolan går på högvarv, och på fritiden är det dags
för fester och annat umgänge.
Halloween-partyn, födelsedagskalas, utflykter.
Har man trädgård är det äpplen att ta hand om och löv att
kratta. Går det att lägga sig ner och vila då?
Jag skickar en vänlig tanke till alla er trötta en årstid
som denna.
Själv är jag piggare igen, och tycker det är härligt att jobba
mig svettig utomhus. Plocka grenar och elda upp, hugga ved och lägga upp ett
förråd inför vintern.
När mörkret kryper runt knuten är det skönt att komma ut i
dagsljuset på dagen så mycket det går och dra in frisk luft i lungorna.
Jag känner mig glad och tacksam över att min energi börjar
komma tillbaka igen, men har också en del i min omgivning som är fortsatt
utmattade.
Om tiden går och man bara blir tröttare, trots att man vilar
kan det vara idé att undersöka om de kan ligga något mer bakom utmattningen än
bara överansträngning.
Jag vet inte om husläkarna alltid upplyser om det, men vissa
tillstånd som ADHD, ADD, Bipolär sjukdom och Hypotyreos kan förvärra
utmattningssyndromet, ja, till och med bidra till att det inte läker ut. Har
man inte blivit bättre efter ett år är det läge att begära en utredning.
Det kan också vara bra att ta ordentligt med blodprov för
att utesluta andra kroppsliga sjukdomar. Trötthet kan orsakas av väldigt mycket,
och allt behöver inte bero på utmattningssyndromet enbart. Det finns bra
behandlingar för tillstånden jag räknat upp, så det är dumt att gå och lida i
onödan.
Varmt lycka till med att hitta tillbaka till energin!
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
När solen går ner på ön inser jag att jag hittat min plats
på jorden. Efter år av kringflyttande på grund av jobbet, har jag funnit en
plats där jag kan slå rot.
Att hitta sin plats kan ta tid. Inte många bor med hjärtat.
Under största delen av mitt liv har jag bott på ställen där
jag aldrig bottnat. Undrat vart jag hört hemma. Inte känt mig riktigt jordad
vare sig i min födelsestad, eller på de orter där jag arbetat.
Nu har jag till slut hittat min plats. Sökandet är slut.
Rötterna kan få fäste. Växa sig starka.
Jag är omgiven av skog, hav och himmel. Tystnad. Så mycket
energi som frigörs.
Kanske letar du fortfarande efter din plats? Din geografiska
plätt på klotet.
Om man inte hittat sin geografiska plats får man försöka
hitta en glänta inom sig.
Ett rum dit man kan ta tillflykt när man inte trivs med sin
omgivning. En tillfällig tillflyktsort där man får vara ifred.
Vi behöver alla ha en egen plats som bara är vår.
Vilken är din plats på jorden?
Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!
Nu har jag sjösatt min blogg, något jag gått och tänkt på i
flera år. Jag har tvekat, inte haft modet, men nu känner jag mig redo. Men
visst känns det pirrigt! Jag älskar att skriva, men känner mig nervös inför att
någon ska läsa. Särskilt eftersom jag tänkte vara så personlig. Därför är jag
anonym, och har bara gett den här bloggadressen till de snällaste som jag
känner. Att börja med att sträcka ut handen till de vänligaste är en god regel,
när man ska gå utanför sin komfortzon.
Det är som när man ska ut och plocka svamp för första
gången. Man börjar inte plocka allt man hittar. Svampar kan vara giftiga.
Därför börjar man med de gyllengula, soliga kantarellerna. Det är säkert.
Precis likadant är det med människor. Snälla människor kan
få en så pass trygg att man vågar det där språnget som man drömt om väldigt
länge.
Som nu, när jag ska titta ut ur min bubbla och säga hej till
världen genom att starta den här bloggen.
Tids nog kommer jag att dyka på människor av giftigare sort,
som jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till. Att börja försiktigt är ett
sätt att visa respekt för mig själv efter en tuff tid.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
