Naturen läker dig som är empatisk

Empatiska människor mår extra bra av att vistas ute i naturen. Om du är empatisk så känner du in hur andra människor mår, och eftersom du är inkännande, intuitiv och medmänsklig är det många som vänder sig till dig med sina problem.

Ofta har du svårt att sätta gränser och att säga nej, och prioriterar att hjälpa andra, före att ta hand om dig själv. Det leder ibland till att du blir dränerad på energi och i värsta fall kan du drabbas av utmattning.

Alla intryck blir överväldigande och spär på din stress.

Naturen fungerar som en läkande plats för dig. En oas där du kan ladda dina batterier på nytt.

Naturen är en lugn miljö fri från starka känslor. I naturen finns det inga problemtyngda människor, så du kan vila emotionellt och mentalt. Eftersom du inte hör något annat än vindens sus och fåglarnas sång kan du lättare sortera dina tankar.

Naturen bidrar till att din puls och ditt blodtryck sjunker, och dina muskler slappnar av. Kroppens immunförsvar aktiveras och du läker.

Den som är empatisk behöver mer tid till återhämtning än andra.

Här kommer några förslag på vad du kan göra i naturen:

  1. Titta på islossningen och snön som smälter. Lyssna till när vågorna börjar slå mot stranden igen.
  2. Ta en lugn promenad i regnet och känn vattendropparna mot ansiktet.
  3. Meditera en stund på en bänk i parken.
  4. Plantera lökar och så frön, som du snart kan sätta ut i din trädgård.
  5. Strosa längst med havet.
  6. Anordna ett skogsbad.
  7. Vandra i ett naturreservat.
  8. Bada kallt i en sjö.
  9. Sitta i solen och plocka fram medhavd fika.
  10. Leta efter vårtecken, fågelsång, porlande bäckar och de första vårblommorna.

Har du erfarenhet av att bli överväldigad av stressade människor, folkträngsel och vänner med många problem? Tipsa gärna om hur du laddar batterierna!

Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!

På ön hämtar jag hem mig själv

Nu runt jul har jag ett behov av att värna min livsenergi särskilt mycket.  När jag omges av mycket människor har jag en förmåga att ta in deras energier, och bli helt överväldigad. Det finns också en risk att jag inte hör min egen inre röst, när den försöker tala om för mig att jag måste ta det lugnare.

Även när jag stressar runt på stan för att leta julkappar, kan jag gå upp i varv därför att jag känner av andras stress.

På senare år har jag förstått att jag lever mig in i andras känslor, för att jag är en högkänslig natur.

För att behålla min egen kraft måste jag bort från stadens ljus och ljud, och ut i naturen. I skogen och vid havet kan jag känna in min energi igen. Genom att meditera och praktisera mindfulness kan jag träna på att behålla mitt eget energifält.

Ute i naturen blir jag en del av träden, havet och de vilda djurens energi, och det gör mig lugn.

Det är en gåva att enkelt kunna känna med andra människor, leva sig in i deras känslor och tankar. Men i för stora doser kan bli svårbemästrat och dränerande.

Då måste jag hämta hem mig själv för att behålla min hälsa. Ingenstans gör jag det bättre än på min ö i skärgården. En glest befolkad plats där tempot är lugnt, och människorna är tillfreds och vänligt sinnade, just för att de är så lyckligt lottade att få bo just här.

Har du en plats där du kan hämta hem din själ? Ett ställe där du hör dina egna tankar och kan lyssna på din intuition?

Klicka på rubriken till inlägget om du vill kommentera!

Högkänsliga springer oftare in i väggen

En av mina följare undrade om högkänsliga oftare drabbas av utmattningssyndrom.

Faktum är att forskningen på området verkar tyda på det. HSP är ingen diagnos utan ett personlighetsdrag. Det kännetecknas av att man har en god intuition och därför har lättare att läsa av och bekräfta andra. Man är ofta empatisk, kreativ, och har en förmåga att sätta värde på de små sakerna i livet. En högkänslig är en person med ett rikt inre liv som har en god kontakt med sina känslor.

Till nackdelarna hör att högkänsliga ofta oroa sig och grubblar, och är mycket känsliga för intryck.

Det är energiförlusten vid för mycket stimuli som högkänsliga upplever som mest påfrestande. Allt dränerar en högkänslig, ljus, ljud, stökiga miljöer och socialt umgänge.

Kanske är det därför som högkänsliga går in i väggen oftare än andra. Dubbelt så ofta faktiskt.

Utmattningssyndrom är den näst vanligaste diagnosen för högkänsliga. Bara depression är vanligare.

För att inte hamna där måste högkänsliga vara extra noga med återhämtningen och alltid hålla koll på sin energiförbrukning.

För egen del tror jag att jag hade haft lättare att undvika väggen om jag hade förstått att jag var högkänslig. Men jag, precis som de flesta som är högkänsliga, hade ingen aning om att jag hade den här personligheten. Jag trodde att alla var lika känsliga för sin omgivning som jag. Därför ägnade jag heller inte särskilt mycket tid till att pausa, vila och fylla på energireserverna. Vilket var dumt med facit i hand.

Gör din personlighet dig ofta utmattad?

Klicka på rubriken i inlägget för att kommentera!

Källor: Enkätundersökning av HSP Sverige 2013-2014

Elaine Aron, Stone Brook University, New York

Är du en känslofixare?

Jag är typen som har det där extra ögat. Ögat som upptäcker människor som har inre sårigheter av olika slag. Inte så att jag vill se deras trasighet, eller letar aktivt, men mitt extra öga larmar direkt, högt och ljudligt. Det här har gett mig en hel del bekymmer, eftersom det ofta ger upphov till konflikter. Personerna som jag har registrerat har gjort allt för att dölja sina problem, och ingen annan tycks ta notis eller bry sig, men här kommer nu jag och stör friden med mina ovälkomna råd. De här personerna vill inte göra något åt sin situation, utan går istället till attack mot mig genom att påtala alla mina fel och brister. Det brukar ta tid.

Just nu är jag i den här situationen igen, med en ny person, men har ännu inte avslöjat vad jag registrerat. Jag håller tyst, men blir mer och mer frustrerad över att se hur en person bara kanar utför, och mitt välutvecklade katastroftänk målar upp alla möjliga scenarier om vad som kan hända, om inte personen tar tag i sitt liv. Under tiden läcker min energi, och jag blir trött och urlakad. Energin som jag borde spara för att reparerar mig själv dunstar bort som aceton. Jag måste tänka till både en och två gånger om jag ska ta den här striden.

Det är nu jag minns en vän till mig, Maggan Hägglund, som sagt de bevingade orden:

”Du kan registrera, men lämna utan åtgärd”. Hon har förklarat det utförligt i sin underbara bok, ”Drunkna inte i dina känslor”, som hon skrev tillsammans med Doris Dahlin. I korthet går det ut på att vi som är särskilt uppmärksamma på vår omgivning och känner in andras sårigheter, inte har en automatisk skyldighet att gripa in.

Det blir omöjligt att lägga sig i varenda människas liv och försöka styra upp dåliga förhållanden, begynnande alkoholmissbruk, destruktiva aggressionsmönster eller självskadebeteenden. Det kan lätt bli en livsuppgift, en obetald sådan som gör dig själv utbränd på kuppen.

Jag vet inte varför vissa av oss har sådana här känslofixar-tendenser. Men jag vet att det är tärande. Just därför är det härligt att veta att det är okej att var rädd om sig själv, och helt enkelt konstatera att, ja, jag ser att den här människan mår dåligt, men det är inte mitt ansvar.

Med det sagt. Vad skulle jag sagt till en vän med samma läggning som min?

Jo, välj dina krig, särskilt om du har en utmattning i bagaget, eller själv är stressad och kanske rädd för att gå in i väggen. Är det en person som du bara känner på avstånd, släpp det och koncentrera dig på ditt eget liv.

Men om det är någon nära, någon du tycker om, någon du bryr dig mycket om. Då kan det vara idé att kavla upp ärmarna. Men var medveten om vad som kommer att hända. Du kommer att få dina fel på returen. Ta inte åt dig. Låg skuren hagla över dig. Vänta ut. Andas. Behåll fokus. Fokus på att bry dig.

Behåll vetskapen om att det inte finns många som du. De flesta ser bara till sig själva. Få är som du, seismografer, uppmärksamma och omtänksamma.

Om du verkligen tror att det här är en människa som håller på att gå under.

Gör ett försök. Om hen inte lyssnar. Ja, då får du kanske försöka släppa det.

Men gör ett ärligt försök. Bli en av de där som faktiskt gör skillnad i en annan människas liv. Berätta vad du sett och känt. Berätta om din oro. Lyssna. Om personen vill ha råd, ge ett gott råd och erbjud dig att följa med för att träffa en professionell hjälpperson.

Du kanske aldrig får något tack, och det kanske kostar dig väldigt mycket kraft.

Men i bästa fall får vara med om att se den här människan blomma igen. Det har hänt mig några gånger.

Och det har varit värt allt. Amen.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!