Somliga dagar saknar jag den jag var före utmattningen. Den där glada tjejen som gillade att träffa folk och som hade en oändlig energi. Som var stresstålig och lugn, och glad på samma gång. Som ofta skämtade och skrattade så högt att alla vände sig om.
Vissa dagar glimtar hon fram, den där tjejen, men ofta lyser hon med sin frånvaro.
Istället har det dykt upp en kvinna som gärna umgås i eget sällskap, som trivs i fåtöljen med en kopp te. Tyvärr, och det är sorgligt, så är det ganska sällan som hon drar på munnen.
Att gå in i väggen är att bli en annan. Kanske för alltid.
Först är man utslagen, olika lång tid. Jag låg i sängen ett år. Sedan när man är i tillfrisknande, måste väldigt mycket tid läggas på återhämtning. Alltför mycket stimuli blir för tröttande, hjärnan måste vila.
Därför träffar man mindre folk än tidigare, och därmed minskar ju möjligheterna till skratt.
Jag tror att jag på sikt kommer att bli en kombination av mitt gamla och nya jag.
Den glada tjejen kommer att göra mer frekventa besök i takt med att min energi ökar. Men den lugna, kloka kvinnan kommer att dröja kvar.
En utmattning ger erfarenheter som diamanter. Ingen vill bli utmattad, men om man ändå gör det, får man kunskap som är ovärderlig. All djup kunskap kommer ur tuffa erfarenheter, det vet alla som slagit i botten på något sätt. Sedan är frågan vad man gör av sin kunskap.
Jag delar min här, för den som har lust att läsa.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!
