Gissa var jag hamnade igår!

Bruksgatan leder upp mot kyrkan.

Igår gjorde jag något riktigt roligt. Vi gav oss ut på en spontanutflykt i det vackra vädret. Satte oss i bilen och körde längst med Roslagskusten. Vi hade inget slutmål, men hamnade på Forsmarks bruk. En idylliskt litet samhälle med hus från 1700-talet.

Här upptäckte jag ett nytt smultronställe längst upp i Roslagen.

I Forsmark ligger vitkalkade smedbostäder på rad längst med Bruksgatan smyckade med vackra, välvda fönster. De leder upp mot den vita kyrkan på ena sidan, och mot herrgården på den andra. Givetvis noga uträknat av arkitekten Jean Eric Rehn, som ville visa på att inflytandet delades mellan den profana och den andliga makten.

En gång i tiden var detta ett livaktigt litet samhälle. Bruket anlades av kronan 1570, men man tror att bönderna i Forsmark tillverkade järn här redan under 1400-talet. Kraften till bruket hämtades från den glittrande Forsmarksån.

På 1600-talet kom vallonerna till Forsmarks bruk och tog med sig både kunskaper och nya metoder som ökade produktionen och höjde kvalitén. Snart var järnet mer värt än guld.

Men 1719 brändes Forsmark ner av ryssar i samband med rysshärjningarna. Bara kyrkan och ett par boningshus klarade sig. Efter branden fick Forsmarks bruk åtta års skattefrihet för att kunna återuppbygga bruket. Tre år senare var stångjärnsproduktionen igång igen.

Under senare delen av 1800-talet moderniserades den svenska järnhanteringen. Nya metoder konkurrerade ut de hantverksmässiga. Forsmarks bruk avvecklades.

Idag har bruket omvandlats till gemytliga bostäder och arbetsplatser. Men platsen är även ett omtyckt turistmål. Värdshuset har fortfarande öppet och serverar mat, och hyrs ofta ut för bröllopsfester.

Vi flanerar runt och fotograferar i solen, och sedan äter vi en god lunch inne i det smakfult inredda värdshuset. Därefter letar vi efter kaféet, men det visar sig ha stängt för säsongen.

Jag älskar fönster som är runda upptill och har spröjs.

Men vilken pärla detta är, säkert ännu mer välkomnande på sommaren när handverksbutiken, experimentverkstaden för barn och bruksmuséet har öppet.

Men för mig passade det perfekt att besöka Forsmark så här en dag i februari. Vi var i stort sett själva i den pittoreska bruksidyllen, och kunde njuta av vyerna och tystnaden, det gav en riktig energi-boost. Det gick inte att ta miste på att arkitekten bakom samhället hade ett öga för det sköna. Alltsammans andades Feng shui, även om Jean Eric Rehn kanske inte kände till den kinesiska läran när han skapade samhället. Han hade studerat i Paris och var inspirerad av solkungen och antiken och anses vara skaparen av den gustavianska stilen i Sverige. En spännande man som du kan läsa mer om nedan.

Det var länge sedan jag kände att jag verkligen laddade batterierna så här pass mycket.

Även om jag gärna återhämtar mig hemma, så är det ibland energigivande att få nya intryck utifrån.

Forsmark är ett riktigt smultronställe som jag gärna återvänder till. Jag kan rekommendera det varmt!

Har du något smultronställe?

Miljön runt Forshaga bruk är verkligen avkopplande.

Jag blir glad för en kommentar.

Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!

Läs mer om arkitekten bakom vackra Forsmarks herrgård med omnejd:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jean_Eric_Rehn

Så gör du promenaden roligare – plåta 4 årstider

Vår, höst, sommar och vinter på samma plats.

Går du samma sträcka varje dag? Kanske försöker du beta av dina 10 000 steg på lunchen? Eller så tar du samma morgonrutt med hunden?

Att promenera är välgörande för hälsan på många sätt. Man får motion, frisk luft och dagsljus. Ibland lär man känna trevliga människor under sin sväng ut i naturen.

Promenaden är grundbulten i min livsstil, något jag inte vill vara utan. Men för att hinna med vardagsmotionen går jag ofta samma sträcka varje dag.

Inte så omväxlande kanske.

Så frågan är hur man gör promenaden roligare? Ifjol kom jag på ett bra sätt, jag tog med mig kameran och fotograferade samma utsikt om och om igen.

Mitt lilla fotoexperiment gjorde att jag hade roligt under promenaden, varje dag hoppade jag glatt i skorna och hängde kameran över halsen. Vardagsmotionen blev av utan att den kändes jobbig.

Jag letade upp en vy som jag tyckte var vacker, mitt smultronställe, och sedan dokumenterade jag det på vintern, våren, sommaren och hösten. Jag tog även bilder vid olika tidpunkter på dagen, och vid olika väder. Det var märkligt att upptäcka hur samma utsikt kunde se så olika ut.

Vilken är din favorit?

I år ska jag välja ut en ny utsikt att dokumentera.

Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!

På ön hämtar jag hem mig själv

Nu runt jul har jag ett behov av att värna min livsenergi särskilt mycket.  När jag omges av mycket människor har jag en förmåga att ta in deras energier, och bli helt överväldigad. Det finns också en risk att jag inte hör min egen inre röst, när den försöker tala om för mig att jag måste ta det lugnare.

Även när jag stressar runt på stan för att leta julkappar, kan jag gå upp i varv därför att jag känner av andras stress.

På senare år har jag förstått att jag lever mig in i andras känslor, för att jag är en högkänslig natur.

För att behålla min egen kraft måste jag bort från stadens ljus och ljud, och ut i naturen. I skogen och vid havet kan jag känna in min energi igen. Genom att meditera och praktisera mindfulness kan jag träna på att behålla mitt eget energifält.

Ute i naturen blir jag en del av träden, havet och de vilda djurens energi, och det gör mig lugn.

Det är en gåva att enkelt kunna känna med andra människor, leva sig in i deras känslor och tankar. Men i för stora doser kan bli svårbemästrat och dränerande.

Då måste jag hämta hem mig själv för att behålla min hälsa. Ingenstans gör jag det bättre än på min ö i skärgården. En glest befolkad plats där tempot är lugnt, och människorna är tillfreds och vänligt sinnade, just för att de är så lyckligt lottade att få bo just här.

Har du en plats där du kan hämta hem din själ? Ett ställe där du hör dina egna tankar och kan lyssna på din intuition?

Klicka på rubriken till inlägget om du vill kommentera!

En vintersaga utanför dörren

Den första riktiga snön kom i natt. Hela världen var vit när jag slog upp ögonen.

Tallarnas grenar var tunga av nysnö och solen stack fram mellan snöklädda granar. En blå himmel och lågt stående sol fick allt att gnistra och glimma.

När jag gick ner till havet såg jag att havsviken börjar frysa till, jag lutade ena örat mot det skira glastäcket för att försöka förnimma den atmosfäriska ismusiken.

Det är så här i början på vintern när kärnisen är ny och ofta krackelerar som de kosmiska ljuden uppstår.

Sjungande is brukar ha en lugnande inverkan på mig. Men eftersom det fortfarande var öppet vatten längre ut på havet, kunde jag inte höra något.

Så jag halkade tillbaka upp på de hala klipporna, och följde den frusna ån upp till huset.

När jag kom hem såg jag att rosorna var täckta av frost. Som om de frusit till is precis innan de skulle slå ut och blomma en sista gång. Jag slet fram kameran och tog några sista bilder innan batteriet tog slut.

Inne i stugan värmde jag mig framför brasan och tittade ut på vinterlandskapet genom de rimfrostiga fönstren.

En förunderligt vacker värld, en gratis juldekoration bredde ut sig.

Nu hoppas jag att snön ligger kvar. Det vore perfekt för oss som inte hinner eller orkar julpynta så mycket. Vi som har en utmattning i bagaget, är högkänsliga eller måste tänka på energihushållningen av andra skäl.

Om vi får en vit jul är det bara att be gästerna sätta på sig mössa och vantar och ta en sväng i landskapet som ser ut som en saga.

Sedan laddar jag upp med nygräddade lussebullar och varm glögg, och då är det förhoppningsvis ingen som tänker på att jag inte har det perfekt städat.

Har ni fått någon snö hos er ännu?

Klicka på rubriken i inlägget för att kommentera!

Upptäck mer:

Om du aldrig lyssnat på ismusik, rekommenderar jag Jonna Jintons youtube-video ”Sjungande isen”. Den är helt underbar!

Hoppet – en livlina

När jag var som mest överhopad med jobb och bekymmer, och inte hade tid till att ge mig ut till skärgården för att tanka ljus och luft, brukade jag ta mig ut till Millesgården på Lidingö.

Det är en magisk oas av himmel och hav och änglar. De musicerande änglastatyerna som Carl Milles skapat, de änglarna står för hopp.

Jag brukade titta på dem där de spelade uppe i himlen och påminna mig om att ting tar tid. Det tar tid vare sig du vill göra avtryck i välden eller om du vill andas lättare.

När jag var som sjukast förlorade jag hoppet om att jag skulle bli bättre. Jag levde i min mörka bubbla och kände mig bottenlöst ensam fast att jag inte var det. Det var som om jag krympte, min röst blev svagare och skrivstilen mikroskopiskt liten. Tiden gick och jag mådde inte bättre, fick inte mer energi. Det sista som lämnade mig var hoppet och då är man farligt ute. Den som inte hoppas har ingen anledning att leva vidare.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var så mentalt stark att jag kunde frammana hoppet i den mörka stunden, men det kunde jag inte. Det var först när jag kände att det vände, att utmattningen började ge med sig, som ett litet gnista till hopp väcktes igen.

Utmattning liksom sorg har förmågan att blockera hoppet. Man fastnar i negativa tankar som slår undan viljan att fortsätta framåt. Men nu vet jag att om man kan känna hopp, kommer man närmare livet.

En vän till mig som haft cancer, lyckades liggandes i sin sjukhussäng frammana bilden av en sommaräng och ett hav och pumpade sig själv full med hopp när allt var som svartast. Då krympte tumören, till synes ett mirakel.

Om jag går in i väggen igen ska jag försöka hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det vänder. Det blir bättre. För det lärde jag mig om hoppet. Så fort hoppet kom tillbaka vände det snabbt uppåt. Det är som hoppet har energi knutet till sig. Och energi är den heliga graalen för oss utmattade.

Jag insåg att det är precis som det kinesiska ordspråket slår fast:

”Den som har hopp – har allt.”

Klicka på rubriken i inlägget för att kommentera!

När tiden försvinner

Min främsta tillflykt för att ladda batterierna är naturen och ön i skärgården där jag bor. Men ibland kan jag tycka att det ger energipåfyllning att göra en utflykt.

Idag tänkte jag tipsa om en perfekt utflykt så här i november när vädret inte lockar till utomhusaktiviteter särskilt mycket.

Det är billigt, ofta gratis, det kan ge ny kunskap, och ibland infinner sig ett sådant där magiskt ögonblick när du slungas bakåt i tiden, och samtidigt knyter an till en annan människas tankevärld. Jag pratar om att gå på museum. Stökigt, trångt och svettigt, kanske du invänder om du håller på att rehabilitera dig från utmattning. Absolut, jag gick inte på museum det första året efter väggen, men sedan, sedan är det möjligt att göra korta besök, om man vilar ordentligt före och efter.

Har du möjlighet att göra ett besök när inte alla andra är där, det vill säga på vardagar, blir besöket mindre stökigt.

Men till och med när det flockas massor av folk i en lokal kan man ibland zooma in på ett föremål, fascineras och låta fantasin flöda. Det ger energi.

Jag hade ett sådant moment nyligen när jag besökte British museum i London, ett av världen största museer. Inne på den egyptiska avdelningen fick jag rysningar.

Till saken hör att jag besökte Konungarnas dal, en dalgång med gravar i Egypten för länge sedan. Flera av guiderna beklagade sig över att gravarna var plundrade av engelsmännen och att de finaste artefakterna fanns just på British museum. Dit måste jag åka, tänkte jag då, men sedan tog det åtta år innan den tanken blev verklighet.

På egyptiska avdelningen på British museum förvaras statyer som Ramses II, och mumier från gravarna från Konungarnas dal och Rosett-stenen, den sten som för första gången gav möjlighet att tyda hieroglyferna.

Det är imponerande föremål som visar hur skickliga de här människorna var, trots att det rör sig om så länge sedan. Tänk så mycket de kunde åstadkomma utan någon särskild avancerad teknik. De lät sig inte begränsas av några hinder. Tanken svindlar.

Har du något museum du skulle vilja tipsa om?

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

London by the Sea

Efter några dagar i Brighton börjar jag lära mig att hitta i staden. Mesta tiden tillbringar jag nere vid havet, för det var nere vid de skummande vågorna allting började.

Brighton blomstrade när Richard Russel, en läkare från London, öppnade ett hälsohem på 1750-talet. Hemmet byggdes för hans sjuka patienter, och människor som behövde vila upp sig. Kanske hade de senare utmattningssyndrom, långt innan ordet hade uppfunnits.

Russel lanserade idén att havsbad var bra för hälsan, liksom den friska luften. Små hytter på hjul kördes ner i havet för att de viktorianska damerna, fullt påklädda, skulle kunna doppa sig. Speciella baddamer hjälpte dem ner i vattnet.

Hälsohemmet blev mäkta populärt och sjukliga och trötta londonbor flydde det smutsiga och larmande London för att bada, vila och promenera vid havet.

Brighton svällde från att vara en fiskeby till att bli en pulserande storstad.

Fortfarande åker londonborna hit så ofta de kan, på semestrar och helger för att promenera längst med vattnet, dricka kaffe på strand-caféerna och bada när det är varmt nog. Det finns oräkneliga hälsocenter och spa-anläggningar där man kan prova havsterapi, olika kurer där man använder alger och gyttja från havet.

För en utmattningsfrisk är det perfekt att vara just här.

Stränderna är breda och långa, det tar timmar att gå från en enda änden till den andra.

Det råder en härlig semesterstämning, folk tar tid på sig, pratar med sina barn och leker med sina hundar. En och annan frisksportare joggar förbi, medan andra shoppar i de små butikerna längst med stranden. Trots att det bara är 14 grader i vattnet ser man några modiga som marscherar ner i vågorna i bara bikini.

Själv har jag tagit en promenad vid vattnet varje dag, fotograferat och funderat över att dagens utbrända rekommenderas precis samma kur som 1700-talets patienter, vila, vistelse i naturen och att slå av på tempot. På ett sätt är det löftesrikt eftersom det fungerar. På ett annat sätt är det märkligt att vi inte har kommit på ett snabbare sätt att läka en utmattad hjärna.

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Min favoritträdgård

Idag vill jag tipsa om ett smultronställe dit jag åker så ofta jag kan. Ibland för att handla blommor till min egen täppa, men även för att njuta av den fina besöksträdgården.

I Kröns trädgård ryms både äppelträd och rosor och du kan slå dig ner på bänkar, i växthus eller strosa omkring och lukta på blommorna.

Ibland kan man få inspiration till ett nytt arrangemang hemma, som en spaljé eller ett trädgårdsstilleben. Det här är stället för alla med ögon känsliga för grönt.

Men också de som vill odla för att äta och försöka sig på självhushåll.

Är du sugen på fika kan du slå dig ner både ute och inne.

Läs mer på:

www.kronstradgard.se

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Mitt smultronställe för återhämtning

Ett av mina smultronställen är Wasstuna Yoga. Om du inte varit där kan jag varmt rekommendera det. Fantastiska Annette har skapat en verklig oas för oss som behöver koppla av. Man kan checka in där för att yoga, meditera, lyssna på gongbad och vandra i äppellunden. Maten är underbart god också, alltid vegetarisk.

Det har blivit alltmer populärt att göra något hälsosamt på sin semester och sin fritid. Det är jättebra tycker jag. Men kanske är det ett utslag av att vi inte lever så hälsosamt till vardags dock, och det är ju däremot lite oroande.

För det är i vardagen hälsan blir till.

Jag åker gärna på retreat, men jag försöker även göra något för min hälsa varje dag hemma. Ibland tar jag en breathwalk, som jag lärt mig på Wasstuna. Då ska man gå med huvudet högt, upprepa ett mantra tyst och andas fyra gånger in, och fyra gånger ut. Hela kroppen blir syresatt och jag tänker bättre efteråt. Prova du med!

Mer om Wasstuna kan du läsa på: wasstunayoga.se