Träna upp din resiliens

Ofta är det först när vi går igenom en kris som vi upptäcker att vi saknar motståndskraft att studsa tillbaka, vi saknar resiliens.

En del människor föds med en oslagbar motståndskraft och klarar sig bra trots en svår uppväxt, trauman och olyckor. Vi brukar kalla dem maskrosbarn.

Men de flesta måste öva upp sin förmåga att återhämta sig efter ett bakslag.

Tursamt nog är det en färdighet som går att träna upp.

Det handlar om att behålla en hoppfull inställning till livet och känna lust att gå vidare, även efter svåra prövningar. Att kunna trösta sig själv när det värsta händer, och peppa sig när man råkar ut för motgångar. Att prata snällt till sig själv, och vara sin egen bästa vän.

Resiliens är en färskvara precis som kondition, så det gäller att öva upp sitt mindset, så att man har något att ta av när något dåligt händer.

När du går igenom en kris.

Här är 12 tips på hur du övar upp din motståndskraft:

  1. Se till att stärka kroppen. Träna och ät bra.
  2. Undvik att ifrågasätta dig själv just nu.
  3. Om krisen är ett faktum, stanna upp och reflektera. Ta en time-out.
  4. Vila, kriser tar på krafterna.
  5. Försök att se nya möjligheter. Om en dörr stängs, öppnas en annan. Ta tillfället i akt och fundera över vad du vill göra nu. När allt kastas över bord, sitter vi inte fast i det gamla, utan kan tänka nytt. Ta chansen att göra det. Nu är kanske tiden att göra någon helt annat med ditt liv?
  6. Var mindful, var närvarande här och nu, älta inte problemen hela tiden, eller oroa dig över framtiden. Njut av färgerna på höstlöven, eller ett tänt ljus. Försök att åtminstone ibland distansera dig till det som hänt.
  7. Ställ dig ofta frågan ”Vad behöver jag just nu?” Det kan vara små saker som en varm filt och en kopp te, eller en promenad på lunchen.
  8. Jämför dig inte med andra, häng mindre på sociala medier, träffa dina nära vänner och din familj istället. Då får du perspektiv, och inser att alla har sina bekymmer, och att dåliga saker kan hända även bra människor.
  9. Sätt upp nya peppande mål, kanske är det dags att renovera hemma, börja träna eller gå en ny utbildning? Låt det här bli en nystart.
  10. Döva inte känslor med alkohol och godis. Fly dem inte. Du kanske inte vill prata om det som hänt? Tyvärr leder det till att du blir begränsad och att smärtan växer och blir ännu svårare att möta, tills det blir övermäktigt att konfrontera den. Så prata med någon som du har förtroende för, en vän, eller någon professionell. Eller ventilera med någon på ett forum på nätet eller skriv dagbok. Bara du får ur dig det som plågar dig.
  11. Var kreativ, skriv, måla, dansa, spela och sjung! Att vara kreativ är läkande. Humor hjälper också.
  12. Meditera en stund varje dag, och träna upp ditt psyke.

Kärleksfulla lyckönskningar!

Jag blir glad för en kommentar.

Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera.

Sex steg till bättre självkänsla som vaccinerar dig mot stress

Jag har alltid haft ett bra självförtroende, varit nyfiken, tävlingsinriktad och haft lust att lära nytt.

Men min självkänsla har det varit sämre bevänt med.

Ett stort självförtroende som gör att du gärna testar nya grejer och är framåt, kombinerat med en svag självkänsla, är ofta en biljett till utmattning.

En svag självkänsla gör dig mottaglig för yttre stress och en alltför stark inre motor dränerar dig på energi.

Risken finns att man driver sig själv för hårt och har svårt att tackla motgångar. Rösten inuti är hård och dömande, det finns inget inre

självprat som peppar, tröstar och plåstrar om.

Så hur bättrar man då på sin självkänsla?

Din självkänsla grundläggs när du är nyfödd om du blir bemött med värme och respekt. Om det finns en närvarande förälder som lyssnar och möter dina behov, som tröstar och håller om dig.

Men alla har inte haft en sådan förälder.

Min mamma låg på sjukhus när jag var liten baby, så min anknytning blev förmodligen svag.

Men den glada nyheten är att det går att bygga upp en ny självkänsla i vuxen ålder.

Det har jag gjort och idag är min självkänsla och mitt självförtroende i balans.

Vilka steg jag har tagit det ska jag berätta nu.

6 steg till bättre självkänsla:

  1. Behandla dig själv som en värdefull person. Det gör du genom att:
  2. Ta hand om din kropp genom bra mat och motion.
  3. Ta hand om din själ, genom meditation, att lyssna på dig själv, vara i naturen och genom att prata till dig själv med en vänlig röst.
  4. Välj vänner och en partner som visar dig uppskattning och ger dig bekräftelse.
  5. Ta hand om ditt hem. Gör det hemtrevligt, ombonat och trivsamt.
  6. Säg nej till arbete som du inte orkar med.

Om du följer de här sex stegen kommer du snart märka att du mår bättre inuti. Du kommer att tycka om dig själv och förstå ditt värde.

När du gör det blir du samtidigt motståndskraftig för såväl yttre som inre stress.

Dela gärna dina erfarenheter av att jobba med din självkänsla i kommentarsfältet!

Tryck på rubriken till inlägget för att kommentera!

Jag var pappas flicka

Idag är det fars dag så jag tänkte passa på att hylla min pappa. Pappa finns inte längre, så du tycker kanske att Alla helgons dag skulle passa bättre. Men eftersom pappa är med mig i tankarna nästan varje dag blir det här en bra dag för mig.

Utan pappa hade jag inte stegat in i varje nytt sammanhang med ett leende på läpparna med en övertygelse om att alla skulle älska mig, från ett års ålder. Jag hade inte korsat Atlanten som 19- åring på egen hand utan att veta vart jag skulle ta vägen, jag hade inte vågat ställa mig på scen och prata inför en massa folk. Inte vågat ta på mig ledarrollen när jag blev tillfrågad eller satt mig för att skriva en roman, bombsäker på att den skulle bli utgiven.

Jag vågade allt eftersom att jag visste att pappa fanns där och tog emot mig, om något skulle hända. Men jag tänkte inte på det då. Det var liksom självklart. Något som fanns i mitt undermedvetna.

Det förekom absolut tillfällen när mitt mod tog mig till mindre bra platser. Men då fanns pappa där, som en klippa dit jag kunde ta mig tillbaka.

Jag kunde ringa från tågluffen när pengarna var slut, jag kunde krascha hos pappa och mamma efter min skilsmässa.

Pappa suckade ibland och undrade varför jag aldrig kunde bli vuxen. Men det var tack vare honom som jag blev det. För jag lärde mig massor på mina utflykter i tillvaron och till slut klarade jag det mesta själv. Det räckte att veta att han fanns, om det mot förmodan skulle behövas.

Jag vet inte om jag hade gått in i väggen, om pappa fått leva.

Kanske inte.

När han dog fick jag en känsla av att ingen skulle rädda mig om jag föll.

Trots att jag inte längre var en liten flicka, pappas lilla prinsessa, behövde jag honom fortfarande.

Så när pappa dog föll jag fritt.

Kraschade, brakade ihop, blev liggande.

Att någon skulle ha samma tålamod, uthållighet och kärlek till mig, som pappa haft, det föreföll orimligt.

Men jag hade fel.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

De snällaste först

Nu har jag sjösatt min blogg, något jag gått och tänkt på i flera år. Jag har tvekat, inte haft modet, men nu känner jag mig redo. Men visst känns det pirrigt! Jag älskar att skriva, men känner mig nervös inför att någon ska läsa. Särskilt eftersom jag tänkte vara så personlig. Därför är jag anonym, och har bara gett den här bloggadressen till de snällaste som jag känner. Att börja med att sträcka ut handen till de vänligaste är en god regel, när man ska gå utanför sin komfortzon.

Det är som när man ska ut och plocka svamp för första gången. Man börjar inte plocka allt man hittar. Svampar kan vara giftiga. Därför börjar man med de gyllengula, soliga kantarellerna. Det är säkert.

Precis likadant är det med människor. Snälla människor kan få en så pass trygg att man vågar det där språnget som man drömt om väldigt länge.

Som nu, när jag ska titta ut ur min bubbla och säga hej till världen genom att starta den här bloggen.

Tids nog kommer jag att dyka på människor av giftigare sort, som jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till. Att börja försiktigt är ett sätt att visa respekt för mig själv efter en tuff tid.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Bye bye Brighton!

Det är dags att säga adjö till Brighton för den här gången. Hur gick resan?

Har jag fått bättre självförtroende, större mod och bättre motivation?

Både ja, och nej. Att vara borta en längre tid har varit mer tröttande än jag trodde att det skulle vara. Jag inser att jag måste fortsätta att vara duktig på att göra mina avslappningsövningar och min yinyoga. Och jag behöver ensamtid. Tråkigt nog, eftersom jag egentligen tycker om att umgås.

Å andra sidan ger det energi att lära sig något nytt. Att prata engelska och märka att infödda förstår, det är kul. Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag veta.

Nu har jag till och med fått idén att skriva en del inlägg på bloggen på engelska. För utmattning och stress är universellt, eller hur? Folk över hela klotet vill säkert veta hur man repar sig efter att ha slagit i botten. Det kan knappast vara bara i Sverige som vi bränner ut oss, eller?

När jag gick in i väggen var jag tvungen att sätta allt på vänt, göra ingenting och dra mig tillbaka. En längre tid inkrupen i mitt ide var nödvändigt för att reparera min hjärna, men en sak tog stryk och det var självförtroendet. För självförtroende växer när man klarar saker, och en utmattad klarar ingenting. Kanske har självförtroendet växt under den här resan till Brighton, det är lite för tidigt att utvärdera ännu.

Men mer motiverad känner jag mig absolut.

När jag kommer hem är prio ett att vila. Sedan ska jag utmana mig själv i små, små steg. Lämna min komfort zon då och då, och vila däremellan. Om jag träffat mycket folk exempelvis ska jag försöka göra en avslappningsövning efteråt eller gå en sväng i skogen.

Om något jag gör i fortsättningen blir för utmanande och ger mig bakslag, tänker jag ta ett steg tillbaka, för att sedan försöka ta ett nytt steg när energin är tillbaka. Jag får dansa mig fram, snarare än att springa med andan i halsen.

Har ni några bra tips på hur man kan stärka sitt självförtroende efter en dipp?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Med huvudet under armen

Jag står och tittar ut över ett blekblått hav, men jag har bytt ett hav mot ett annat. Det här havet är mer turkost och luften är några grader varmare. Jag befinner mig i Brighton som ligger vid Engelska kanalen.

Hur har resan gått hittills?

Uppriktigt sagt känner jag mig som Mr Bean på semester. Allt som kan gå fel, går fel. I går kväll när jag efter den långa resan lämnade restaurangen glömde jag att betala.

Tror aldrig att det hänt förut. Men jag spatserade helt sonika ut ur lokalen med ett leende på läpparna.

En reskamrat fick rycka in och lägga ut. Huvudet under armen-syndromet fortsatte uppe på hotellrummet, när jag upptäckte att jag glömt att ta med en adapter. Och därmed kan jag varken ladda dator eller mobil. Två viktiga arbetsredskap om man ska kunna blogga på distans.

Det är ganska uppenbart att jag har blivit några hjärnceller fattigare och jag är tveksam om det uppvägs av min medelålders charm.

Jag känner mig lite som West Pier på bilden, inte mycket är kvar av dess forna glans. Ikväll har jag således gett mig självutegångsförbud, trots att de andra ska möta upp och ha det trevligt på gemytlig, engelsk pub. Nu är det sängläge och vila som gäller. I hopp om att min stackars mörbultade hjärna ska reparera sig, så att jag är mitt bästa jag imorgon. Eller i alla fall något ditåt.

Önskar er en skön kväll!

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Dags att bygga upp självförtroendet

Jag är lite nervös nu för jag ska ut och resa. Som tillfrisknande från utmattningssyndrom har jag hållit mig hemma i mitt hus vid havet. Det här blir min första resa utomlands på egen hand efter utmattningen.

Många frågor surrar i huvudet. Kommer jag att kunna upprätthålla min balans? Blir det möjligt att hålla fast vid mina rutiner? Kommer jag att klara den extra ansträngningen som det innebär att flyga, hålla rätt på mitt bagage och sedan koppla om till ett annat språk?

Förr hade det inte varit några problem. Jag reste ofta utomlands i mitt jobb och på fritiden. Men då var jag ju delvis en annan. Pigg. Alert. Stabil.

När jag sedan kommer fram till destinationen kan andra saker ställa till det. Kommer jag att kunna sova i en annan säng? Orkar jag umgås med en massa nya människor?

Ja, ni fattar, det är ett getingbo under mössan just nu.

Varför stannar jag då inte hemma?

Därför att nu är jag i stort sett bra, och det börjar bli dags att kliva ut ur komfort zonen.

Det här blir ett bra sätt att göra det på. Ingenting livsviktigt står på spel. Jag reser bara till ett annat hav och andas frisk luft.

Men jag tar förhoppningsvis några små steg mot att bygga upp mig själv igen. Mitt självförtroende, mitt mod, min motivation.

Det är förhoppningen i alla fall.

Häng med och se om jag lyckas…

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!