Jag var pappas flicka

Idag är det fars dag så jag tänkte passa på att hylla min pappa. Pappa finns inte längre, så du tycker kanske att Alla helgons dag skulle passa bättre. Men eftersom pappa är med mig i tankarna nästan varje dag blir det här en bra dag för mig.

Utan pappa hade jag inte stegat in i varje nytt sammanhang med ett leende på läpparna med en övertygelse om att alla skulle älska mig, från ett års ålder. Jag hade inte korsat Atlanten som 19- åring på egen hand utan att veta vart jag skulle ta vägen, jag hade inte vågat ställa mig på scen och prata inför en massa folk. Inte vågat ta på mig ledarrollen när jag blev tillfrågad eller satt mig för att skriva en roman, bombsäker på att den skulle bli utgiven.

Jag vågade allt eftersom att jag visste att pappa fanns där och tog emot mig, om något skulle hända. Men jag tänkte inte på det då. Det var liksom självklart. Något som fanns i mitt undermedvetna.

Det förekom absolut tillfällen när mitt mod tog mig till mindre bra platser. Men då fanns pappa där, som en klippa dit jag kunde ta mig tillbaka.

Jag kunde ringa från tågluffen när pengarna var slut, jag kunde krascha hos pappa och mamma efter min skilsmässa.

Pappa suckade ibland och undrade varför jag aldrig kunde bli vuxen. Men det var tack vare honom som jag blev det. För jag lärde mig massor på mina utflykter i tillvaron och till slut klarade jag det mesta själv. Det räckte att veta att han fanns, om det mot förmodan skulle behövas.

Jag vet inte om jag hade gått in i väggen, om pappa fått leva.

Kanske inte.

När han dog fick jag en känsla av att ingen skulle rädda mig om jag föll.

Trots att jag inte längre var en liten flicka, pappas lilla prinsessa, behövde jag honom fortfarande.

Så när pappa dog föll jag fritt.

Kraschade, brakade ihop, blev liggande.

Att någon skulle ha samma tålamod, uthållighet och kärlek till mig, som pappa haft, det föreföll orimligt.

Men jag hade fel.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

De snällaste först

Nu har jag sjösatt min blogg, något jag gått och tänkt på i flera år. Jag har tvekat, inte haft modet, men nu känner jag mig redo. Men visst känns det pirrigt! Jag älskar att skriva, men känner mig nervös inför att någon ska läsa. Särskilt eftersom jag tänkte vara så personlig. Därför är jag anonym, och har bara gett den här bloggadressen till de snällaste som jag känner. Att börja med att sträcka ut handen till de vänligaste är en god regel, när man ska gå utanför sin komfortzon.

Det är som när man ska ut och plocka svamp för första gången. Man börjar inte plocka allt man hittar. Svampar kan vara giftiga. Därför börjar man med de gyllengula, soliga kantarellerna. Det är säkert.

Precis likadant är det med människor. Snälla människor kan få en så pass trygg att man vågar det där språnget som man drömt om väldigt länge.

Som nu, när jag ska titta ut ur min bubbla och säga hej till världen genom att starta den här bloggen.

Tids nog kommer jag att dyka på människor av giftigare sort, som jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till. Att börja försiktigt är ett sätt att visa respekt för mig själv efter en tuff tid.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Bye bye Brighton!

Det är dags att säga adjö till Brighton för den här gången. Hur gick resan?

Har jag fått bättre självförtroende, större mod och bättre motivation?

Både ja, och nej. Att vara borta en längre tid har varit mer tröttande än jag trodde att det skulle vara. Jag inser att jag måste fortsätta att vara duktig på att göra mina avslappningsövningar och min yinyoga. Och jag behöver ensamtid. Tråkigt nog, eftersom jag egentligen tycker om att umgås.

Å andra sidan ger det energi att lära sig något nytt. Att prata engelska och märka att infödda förstår, det är kul. Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag veta.

Nu har jag till och med fått idén att skriva en del inlägg på bloggen på engelska. För utmattning och stress är universellt, eller hur? Folk över hela klotet vill säkert veta hur man repar sig efter att ha slagit i botten. Det kan knappast vara bara i Sverige som vi bränner ut oss, eller?

När jag gick in i väggen var jag tvungen att sätta allt på vänt, göra ingenting och dra mig tillbaka. En längre tid inkrupen i mitt ide var nödvändigt för att reparera min hjärna, men en sak tog stryk och det var självförtroendet. För självförtroende växer när man klarar saker, och en utmattad klarar ingenting. Kanske har självförtroendet växt under den här resan till Brighton, det är lite för tidigt att utvärdera ännu.

Men mer motiverad känner jag mig absolut.

När jag kommer hem är prio ett att vila. Sedan ska jag utmana mig själv i små, små steg. Lämna min komfort zon då och då, och vila däremellan. Om jag träffat mycket folk exempelvis ska jag försöka göra en avslappningsövning efteråt eller gå en sväng i skogen.

Om något jag gör i fortsättningen blir för utmanande och ger mig bakslag, tänker jag ta ett steg tillbaka, för att sedan försöka ta ett nytt steg när energin är tillbaka. Jag får dansa mig fram, snarare än att springa med andan i halsen.

Har ni några bra tips på hur man kan stärka sitt självförtroende efter en dipp?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Med huvudet under armen

Jag står och tittar ut över ett blekblått hav, men jag har bytt ett hav mot ett annat. Det här havet är mer turkost och luften är några grader varmare. Jag befinner mig i Brighton som ligger vid Engelska kanalen.

Hur har resan gått hittills?

Uppriktigt sagt känner jag mig som Mr Bean på semester. Allt som kan gå fel, går fel. I går kväll när jag efter den långa resan lämnade restaurangen glömde jag att betala.

Tror aldrig att det hänt förut. Men jag spatserade helt sonika ut ur lokalen med ett leende på läpparna.

En reskamrat fick rycka in och lägga ut. Huvudet under armen-syndromet fortsatte uppe på hotellrummet, när jag upptäckte att jag glömt att ta med en adapter. Och därmed kan jag varken ladda dator eller mobil. Två viktiga arbetsredskap om man ska kunna blogga på distans.

Det är ganska uppenbart att jag har blivit några hjärnceller fattigare och jag är tveksam om det uppvägs av min medelålders charm.

Jag känner mig lite som West Pier på bilden, inte mycket är kvar av dess forna glans. Ikväll har jag således gett mig självutegångsförbud, trots att de andra ska möta upp och ha det trevligt på gemytlig, engelsk pub. Nu är det sängläge och vila som gäller. I hopp om att min stackars mörbultade hjärna ska reparera sig, så att jag är mitt bästa jag imorgon. Eller i alla fall något ditåt.

Önskar er en skön kväll!

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Dags att bygga upp självförtroendet

Jag är lite nervös nu för jag ska ut och resa. Som tillfrisknande från utmattningssyndrom har jag hållit mig hemma i mitt hus vid havet. Det här blir min första resa utomlands på egen hand efter utmattningen.

Många frågor surrar i huvudet. Kommer jag att kunna upprätthålla min balans? Blir det möjligt att hålla fast vid mina rutiner? Kommer jag att klara den extra ansträngningen som det innebär att flyga, hålla rätt på mitt bagage och sedan koppla om till ett annat språk?

Förr hade det inte varit några problem. Jag reste ofta utomlands i mitt jobb och på fritiden. Men då var jag ju delvis en annan. Pigg. Alert. Stabil.

När jag sedan kommer fram till destinationen kan andra saker ställa till det. Kommer jag att kunna sova i en annan säng? Orkar jag umgås med en massa nya människor?

Ja, ni fattar, det är ett getingbo under mössan just nu.

Varför stannar jag då inte hemma?

Därför att nu är jag i stort sett bra, och det börjar bli dags att kliva ut ur komfort zonen.

Det här blir ett bra sätt att göra det på. Ingenting livsviktigt står på spel. Jag reser bara till ett annat hav och andas frisk luft.

Men jag tar förhoppningsvis några små steg mot att bygga upp mig själv igen. Mitt självförtroende, mitt mod, min motivation.

Det är förhoppningen i alla fall.

Häng med och se om jag lyckas…

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!