Mathilda var Sparbankens första kund. Hon var piga och hade lyckats spara tre riksdaler som hon ville sätta in. Året var 1859, och kvinnor hade väldigt få rättigheter. Lena Lervik har gjort skulpturen som finns i Norrtälje.
Idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen. En dag att fira alla framsteg som gjorts i kvinnors liv. Visst finns det mycket att glädja sig åt som rösträtt, möjlighet att studera och yrkesarbeta inom alla områden. Men det finns också något att oroa sig över. Jag tänker på den nya folksjukdomen som främst drabbar kvinnor – utmattningssyndrom.
Det är intressant att trots att så många kvinnor drabbas av
sjukdomen, så finns det fortfarande ingen medicin. Inte heller bedrivs det
någon betydande forskning på området, i alla fall inte i förhållande till hur
många som insjuknar.
Fortfarande vet vi inte varför så många kvinnor känner sig
stressade under så pass lång tid att de tar slut. Kanske måste samhället
organiseras annorlunda?
Inne heller vet man exakt vad som händer i hjärnan vid
utmattning och hur man ska kunna komma tillrätta med det, förutom att ordinera
vila.
Dessutom har politikerna bestämt sig för att spara på just denna grupp, eftersom färre och färre blir sjukskrivna den tid det tar att bli frisk.
Idag måste många utmattade som blivit av med sjukpenningen förlita sig på försörjning från partners, familj och vänner.
Så jag tycker det är läge att lyfta den här frågan på kvinnodagen och önska några saker.
Min önskelista:
Mer forskning om utmattningssyndrom
Framtagandet av en medicin som botar eller
åtminstone lindrar
Sjukpenning till de som drabbas hela
sjukdomstiden
En särskild fond för forskning om
utmattningssyndrom
En dag för utmattningssyndrom för att sprida
kunskap och minska stigma
Mer hjälp till anhöriga, barn och partners som
också drabbas
Om jag hade råd skulle jag starta en fond omedelbart, men tyvärr har jag inte den ekonomiska möjligheten. Men kanske kan jag inspirera någon annan att göra det! Det finns fonder för många andra folksjukdomar och de gör ett fantastiskt jobb för att sprida kunskap och samla in medel till forskning.
Det skulle verkligen behövas en särskild fond för utmattningssyndrom också.
Jag blir glad för en kommentera!
Klicka på rubriken till inlägget om du vill kommentera!
När ska man berätta att man varit sjuk och för vem?
Att hitta min blogg är i dagsläget närmast ett detektivarbete. Min länk till bloggen är blockad på Instagram och Facebook, vilket gör den omöjligt att dela mina inlägg både för mig, och andra som vill berätta för fler att bloggen finns.
Instagrams algoritmer har fått för sig att min länk till
bloggen är spam. Skräppost alltså.
Och på Instagram svarar de inte när jag skriver dit. Det här
kan ju sätta stopp för hela min möjlighet att växa och nå ut som bloggare. Det
är verkligen supertrist. Jag har deppat i månader över detta.
Men. Sedan måste man försöka rycka upp sig. Jag kan inte påverka Instagrams algoritmer, eller det faktum att de inte svarar på mejl och meddelanden. Jag måste försöka släppa det som är utom min kontroll.
(Ni ser, jag har lärt mig ett nytt och bättre
förhållningssätt!)
Istället ska jag ta kontroll över det jag har makt över. Som att berätta vem jag är.
Än så länge skriver jag under pseudonymen Miss Mindful.
Så varför avslöjar jag inte vem jag är genast?
Ja, det har sina randiga och rutiga skäl.
Frågan är när ska man
berätta att man är sjuk, eller har varit sjuk, och för vem?
Det tog tid innan jag berättade för min omgivning att jag haft utmattningssyndrom.
Jag har ju jobbat som journalist hela mitt yrkesverksamma
liv och skrivit om många människors öden. Det jag fick lära mig på journalistskolan
som ung var att man intervjuar inte en person mitt i krisen, man sticker inte
fram mikrofonen på olycksplatsen, eller jagar brottsoffer hemma i deras bostad.
Därför att människor i chock kanske pratar för mycket, säger sådant de sedan
ångrar, eftersom de är i affekt och inte kan inte tänka klart.
Idag har media frångått den här typen av riktlinjer och det
finns snart sagt inga gränser för vad man rapporterar om.
Och bloggvärlden har sina egna regler. Här handlar det ofta
om att dela med sig av det mest privata, sådant man kanske inte ens berättar
för sina närmaste vänner.
Jag vet att många bloggare skriver mitt i sitt
utmattningssyndrom, i sin djupaste depression, ångest och förtvivlan. Jag lägger
ingen värdering i om det är rätt eller fel. Vill man blogga när man mår som
sämst får man göra det.
Under min utmattning följde jag några bloggare som bloggade naket och uppriktigt om sin utmattning när de var som sjukast, och det hjälpte mig när jag var sjuk. Jag kände mig mindre ensam. För trots att utmattningssyndrom är den vanligaste folksjukdomen idag, håller de flesta det hemligt att de har drabbats. Jag kände ingen annan som hade eller haft utmattningssyndrom. Och det var skönt att läsa om en människa som gick igenom samma sak.
Men själv var jag inte bekväm med att berätta där jag låg i
sängen och inte orkade resa mig. För jag visste med mig att under min
skämtsamma yta fanns en skör person som aldrig visar något utåt. Jag skulle sluta
sova om någon skulle försöka komma åt mig, kanske skada mig.
Jag ville skydda mig själv. Om jag skulle ha en chans att
läka behövde jag göra det ifred. Så jag skrev inte en rad på flera år, och
berättade bara för de absolut närmaste att jag var sjuk.
Jag har en kollega som blev svårt sjuk i cancer och inte ens berättade det för sina närmaste. Hon ville inte dra ner humöret på sin omgivning. Men när hon dog blev hennes vuxna barn väldigt uppbragda, eftersom de kände sig förda bakom ljuset. De hade inte fått hennes förtroende, och det smärtade dem.
Jag skulle inte ha kunnat dölja för mina närmaste att jag
var sjuk, det är lite svårt när man är sängliggande under ett helt år. Men även
om jag hade kunnat dölja det, skulle jag berättat för de som stod mig närmast.
Det kändes bäst för mig.
Snart är det dags för nästa steg.
I höstas hade jag varit sjuk och under rehabilitering under flera år, och kände mig äntligen frisk. Då startade jag den här bloggen. My mindful living. Mitt nya liv i lugnare takt i mitt lilla hus vid havet. För att inspirera mig själv och er följare att leva mer närvarande och i harmoni med kropp och själ.
Naturligtvis kan jag fortfarande inte veta om jag får ett återfall och blir sjuk igen, men jag känner mig tillräckligt stark för att kunna ha distans till vad som hänt. Jag har sorterat mina tankar och känslor och skissat på en plan för vad jag vill med den här bloggen.
Nu när jag har bloggat ett halvår känner jag mig mogen att ta nästa steg. Jag har börjat berätta för fler och fler vänner att bloggen finns. Jag har en stor vänkrets och en del har blivit förvånade eftersom de inte vetat att jag har varit allvarligt sjuk.
Så det här är en förklaring till alla er som undrar varför
jag bloggar anonymt.
Nästa steg blir att offentliggöra bloggen helt och hållet och
driva den i mitt eget namn. Den kommer fortfarande att heta My mindful living,
så ni följare hänger med, men mitt alias kommer att ändras från Miss Mindful
till mitt eget namn.
När man bloggar i sitt eget namn öppnas många nya dörrar.
Det är egentligen först då man har en chans att nå ut på riktigt.
Men jag är inte riktigt redo för detta steg ännu. Men snart så.
Jag blir glad för en kommentar!
Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!
Jag ser två starka trender just nu, dels prepping, preppers
som gör sig redo för sämre tider genom att lägga upp lager av mat och ved
hemma, och hälsointresserade, gruppen som preppar för en bättre hälsa.
Bor man på landet måste man vara förutseende inför vintern,
och se till att ha ett rejält lager med ved. Vi lägger även upp ett lager med
ljus och konserver i den händelse det skulle bli strömavbrott. Ifjol när
stormen Alfrida drog fram var vi utan el i tio dagar.
Då var det tur att vi hade preppat tillräckligt. På samma
sätt behöver vi preppa för att klara alla påfrestningar som kroppen utsätts
för.
Stress är kanske den värsta boven, men det finns många fler,
pressat schema som försvårar möjligheten till en god sömn, tid för bra
matlagning, motion och meditation.
Därtill kommer en rad yttre hälsobovar som dålig luft,
kemikalier, läkemedel, alkohol med mera. Ytterligare påfrestningar på kroppen
och psyket.
Att preppa för en bättre hälsa kan innebära allt från att
bestämma sig för att meditera mera, till att handla mer ekologiskt, eller lägga
sig tidigare.
Vi preppar alla olika för vår hälsa, men gemensamt är att vi
gör det. Och det är något nytt för vår tid. Jag tror inte mina föräldrar någonsin
tänkte på att göra särskilda satsningar för sin hälsa.
Och i skolan gällde det att tävla på idrotten, inte att
motionera för att må bra.
Hälsotänket är nytt, och bra, men det kommer av att vi på
många sätt lever mer ohälsosamt än tidigare, vi stressar mer, fler går in i väggen.
Sjukdomar som diabetes och cancer ökar. Samtidigt försämras välfärdens
skyddsnät och vi får ofta klara oss själva om vi råkar bli sjuka.
Att preppa för hälsan blir den nya sortens livförsäkring.
Med siktet inställt på att överleva även i kris. Jag ser en gräsrotsrörelse som
håller upp en lykta med ljus i en värld där det skymmer.
