Corona förändrar allt

Vad händer i framtiden?

Just nu känns framtiden väldigt osäker. Hur ser det ut om ett år? Två år, tre år?

Det är så mycket vi inte kan kontrollera. Hur länge ska det här viruset florera? Blir det som med Spanska sjukan att viruset först drar fram och ger lindriga symptom för att sedan mutera och bli livsfarligt även för de starkaste? Spanska sjukan härjade i tre år. Klarar vi tre år i karantän?

Orolig. Jag blir orolig och vill genast bli lugnad, men ingen har några lugna besked att ge. För ingen kan säkert veta hur det blir.

Så jag får vara kvar i den oroliga känslan. Och då märker jag att den lägger sig efter ett tag. För känslor kommer och går. Även oro passerar.

Efter ett tag känner jag mig mer sansad. Utan att något yttre faktiskt har hänt.

Kanske just för att inget har hänt. Jag har inte blivit sjuk ännu och de jag känner som fått Corona, är bara lindrigt förkylda.

Det känns inte så farligt trots allt. Och plötsligt kan jag se nya möjligheter. Personligen har jag inget emot att arbeta hemma. Tvärtom älskar jag det.

Jag har ett fint arbetsrum och bor nära naturen. Här finns lugn och ro, och det blir lätt att koncentrera sig. Möten går fint att ha på Skype.

Jag gillar att kommunicera via mejl, när allt är nedtecknat vet man vad som är sagt. Det går bra att gå tillbaka och dubbelchecka.

Dessutom är det väldigt tidseffektivt.

Naturligtvis är det härligt att mötas i verkliga livet. Men jag tror att vi kommer att uppskatta det desto mera efter Corona.

Kramarna och de vänliga ögonkasten, mimiken, kroppsspråket, skratten, varje skiftning i kommunikationen irl kommer vi att registrera och låta oss värmas av.

Vi kommer att vilja mötas ännu mera post Corona och det kommer att bli ett uppsving för både kultur och idrott.

Naturen finns för oss, också i Corona-tider.

Men till dess. Till dess ska jag passa på att njuta av lugnet. Av stillheten och naturen. Av att vara ensam med mig själv och mina tankar. Njuta av utsikten över skogen utanför fönstret och kanske ha turen att överraskas av en flock hjortar på väg mot nya betesmarker.

Tids nog är både du och jag mitt i larmet igen, och då kommer vi att längta tillbaka till ensamarbetet hemma, till karantänen och den där möjligheten att ta en kopp kaffe på förstutrappen i vårsolen.

Har du hittat något sätt att tackla oron för Corona? Jag blir glad för en kommentar!

Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!

Hoppet är nyckeln

Andra advent, andra ljuset är tänt.

Adventstider är väntans tider. Enligt den kristna traditionen väntar troende på frälsarens födelse.

Om du väntar på att få må bättre är detta tiden att meditera över hoppet. Om du är troende kanske du istället väljer att be. När du formulerar din önskan väcker du ditt hopp. Och när du nuddar vid hoppet är du nära en lösning.

Första steget kan vara att formulera hoppet tyst för dig själv, sedan att skriva ner det, gärna i en dagbok. När du blivit modigare kan du berätta om hoppet för någon som står dig nära. Ju mer du fyller dig med hopp, ju mer släpper du in ljuset och med ljuset kommer energin.

Steg för steg fylls du mer mera energi, och en dag är du lika energisk som innan du brakade in i väggen. Kom ihåg att hoppet är nyckeln för att låsa upp dörren till livet.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Tappa aldrig hoppet – det vänder

När jag satt på bänken på bilden hade jag varit utmattad i ett år. Jag började misströsta. Skulle jag aldrig bli bättre? Jag hade legat och plågats i min säng genom fyra årstider och inte orkat gå upp, mer än för kortare promenader. Promenader som i stort sett gick ut på att jag blev sittande på någon bänk.

Det tjöt i öronen och huvudet sprängde, hjärtat rusade och händerna skakade. När jag ställde mig upp kändes det som om jag skulle svimma.

De flesta andra med utmattningssyndrom som jag kände till, hade redan börjat arbeta igen. De kände sig mycket bättre. Men jag mådde sämre än någonsin. Förutom att jag saknade all energi, hade jag börjat se allt i svart.

Men det jag inte visste då, var att det bara några månader senare skulle vända.

Tänk om jag vetat att energin sakta skulle komma tillbaka, och med den, hoppet och tillförsikten. Att kroppen skulle lyda mig, och huvudet fungera.

Förmodligen skulle jag inte varit så ledsen då, utan förstått att jag bara behövde utrusta mig med mera tålamod. Att det kan ta olika lång tid att tillfriskna från ett utmattningssyndrom. Att vägen till att bli frisk kan se olika ut. Beroende på hur länge man har varit utsatt för stress, och på hur många trauman man gått igenom.

Jag tänker att om det kunde vända för mig, som verkligen hade dåliga odds, så kan det vända för dig. Om du befinner dig i samma sinnesstämning som jag gjorde.

Förhoppningsvis kan det ge dig ett större lugn. En förtröstan och tillit till att det kommer att bli bättre.

Klicka på rubriken i inlägget för att kommentera!