Ett av mina smultronställen är Wasstuna
Yoga. Om du inte varit där kan jag varmt rekommendera det. Fantastiska Annette
har skapat en verklig oas för oss som behöver koppla av. Man kan checka in där för
att yoga, meditera, lyssna på gongbad och vandra i äppellunden. Maten är
underbart god också, alltid vegetarisk.
Det har blivit alltmer populärt att göra
något hälsosamt på sin semester och sin fritid. Det är jättebra tycker jag. Men
kanske är det ett utslag av att vi inte lever så hälsosamt till vardags dock,
och det är ju däremot lite oroande.
För det är i vardagen hälsan blir till.
Jag åker gärna på retreat, men jag försöker även göra något för min hälsa varje dag hemma. Ibland tar jag en breathwalk, som jag lärt mig på Wasstuna. Då ska man gå med huvudet högt, upprepa ett mantra tyst och andas fyra gånger in, och fyra gånger ut. Hela kroppen blir syresatt och jag tänker bättre efteråt. Prova du med!
För många år sedan när jag var ledsen för första gången på djupet, då fick jag rådet att försöka föreställa mig min framtid. Affirmera hette det. Man lägger sig ner och blundar, och försöker komma på vad man mest av allt önskar sig, och sedan tänker man på detta i detalj.
Tanken är väl att man ska må en smula bättre, eftersom hjärnan i en kris är så full av tankar på katastrof. Det värsta har redan hänt, och nu kan det bara bli värre typ. Musklerna är hårt spända, hjärtat klappar hårt och det gör ont överallt.
Att då bara föreställa sig något diametralt motsatt, något
härligt, kan värma hjärtat en stund och få musklerna att slappna av. Man kan må
bra en mikrosekund, och det kan vara precis vad som behövs för att vända den
negativa spiralen.
Mitt i sorgen hade jag svårt att veta vad jag drömde om,
alla drömmar var redan krossade kändes det som, men efter ett par sessioner såg
jag ett hus vid havet.
Dittills hade jag inte drömt om att bo någon särskild stans,
van som jag var vid att det var jobbet som styrde över min bostadsort. Så att
våga drömma om ett hus vid havet kändes långt borta, helt orealistiskt. Men
huset fortsatte att dyka upp, så jag lät det vara. Efterhand dök andra
önskedrömmar upp som kändes mer möjliga att förverkliga, så jag tog tag i den enklaste
och fortsatte så.
Nu femton år senare bor jag i ett hus vid havet. Är inte det
konstigt? Jag menar, jag har inte aktivt sökt mig hit, en serie omständigheter,
som min utmattning, har lett till att jag bor här nu. Eller var det den där affirmationen
som till slut blev verklighet?
Oavsett om det fungerar att affirmera eller inte, kan det
inte skada, tänker jag.
Om inte annat så kanske man kan skingra sina orostankar en
stund, och det kan vara värdefullt nog. Så vad drömmer du om? Sätt klockan på
en kvart, och försvinn bort i tankarna. Kanske sätter det igång tankar som
leder till handlingar, som till slut tar dig mycket längre än du hittills vågat
hoppas på…
När jag gick in i väggen var det många som sa att du måste
byta bana helt. De tänkte nog på att det inte är så bra att gå tillbaka till
ett jobb, där man bränt ut sig. Men jag hade inte bränt ut mig på grund av
jobbet, utan av privata skäl. Hur ställer man om då?
Jag tror inte man blir utmattad om man är duktig på att
återhämta sig mellan varven. Det var just det jag själv hade missat. Jag åt
nyttigt och motionerade, drack väldigt lite och rökte inte, så jag trodde att
jag levde hälsosamt. Men det visade sig att jag missat den viktigaste nyckeln,
att lägga in pauser i schemat. Jag visste inte riktigt vad det innebar att
vila, tyckte mest att det verkade tråkigt. Jag ville vara aktiv såväl på jobbet
som på semestern. Kollegor som sa att de inte skulle göra någonting på helgen,
tyckte jag verkade leva väldigt tråkiga liv…
Att flytta ut på landet, det var en stor omställning för
mig. Jag tänkte på Virginia Wolf som blivit ordinerad vila på landet när hon
var utmattad. Hon blev så deprimerad att hon fyllde sina fickor med stenar och
vadade ut i havet och dränkte sig. Bara tanken av att bli isolerad, långt från
vänner och kulturliv, blev henne övermäktig.
Hur skulle det bli för mig som alltid varit supersocial och
älskat kulturlivet? Hur skulle jag stå ut? Frågan var faktiskt felställd.
Frågan var hur jag skulle ha stått ut i storstaden.
Det blev tydligt för mig att stadens alla ljud och ljus,
mattan av intryck, totalt knockade mig, under de få besök jag gjorde för att
avlägga mina läkarbesök. Ofta blev jag sängliggande efter de där besöken.
Det är något med skogen som läker. Det har skrivits
avhandlingar om det, att hjärnvågorna stillar sig när vi kommer ut i naturen.
Eftersom vi är vana vid skogen sedan urminnes tider, upplever vi det som
vilsamt på ett annat sätt än stadens larm.
Tänk att något som är helt gratis, och så enkelt att göra,
så sällan blir av i det moderna, hektiska livet. Om fler visste vilken
dundermedicin en skogspromenad är för hjärnan, skulle de kanske koka upp lite
varm choklad, hänga på sig ryggsäcken, och bege sig ut i skogen? Eller finns
det inte tid för sådan lyx längre?
Jag önskar att jag vetat det innan jag blev sjuk. Hur
helande en skogspromenad kan vara.
I mitt fall var det en serie olyckliga omständigheten som
blev biljetten till utmattningssyndromet. Ett av mina barn blev svårt sjuk,
samtidigt som mina föräldrar låg för döden, jag pendlade mellan sjukhus.
Samtidigt hade jag en ansträngande situation på jobbet, var mitt uppe i en
flytt och var stressad över att jag aldrig hann skriva på min nya bok. Till
slut kändes det som att jag inte kunde koppla av någonstans och jag slutade att
sova.
Då var jag ändå en person som alltid beskrivits som hon med
det glada skrattet, som var så energisk, inte lät sig slås ner av en motgång,
utan bara borstade av sig och körde på. Positiv, jag hade alltid försökt att
vara positiv, även när livet gett mig citroner.
Kanske var det därför som jag inte ens berättade för min man att jag mådde dåligt. Jag hade tusen olika symptom, men botade dem med värktabletter. Drack en kopp kaffe och rusade vidare. Det var så många som behövde mig, man kan inte gärna be ett sjukt barn eller en döende förälder att vänta, pausa, för att man själv måste vila.
Tills dagen kom när jag svimmade av i livsmedelsaffären. Sedan blev jag liggande i ett år.
– Det var inte konstigt att du gick in i väggen, med tanke
på allt jobbigt du hade runt dig, sa den kloke läkaren jag kom till.
Men jag tyckte nog ändå att det var konstigt. Vår kropp strävar efter balans. Hur kom det sig att jag inte lyssnade på signalerna? Hade jag kunnat göra annorlunda?
