I mitt fall var det en serie olyckliga omständigheten som blev biljetten till utmattningssyndromet. Ett av mina barn blev svårt sjuk, samtidigt som mina föräldrar låg för döden, jag pendlade mellan sjukhus. Samtidigt hade jag en ansträngande situation på jobbet, var mitt uppe i en flytt och var stressad över att jag aldrig hann skriva på min nya bok. Till slut kändes det som att jag inte kunde koppla av någonstans och jag slutade att sova.
Då var jag ändå en person som alltid beskrivits som hon med det glada skrattet, som var så energisk, inte lät sig slås ner av en motgång, utan bara borstade av sig och körde på. Positiv, jag hade alltid försökt att vara positiv, även när livet gett mig citroner.
Kanske var det därför som jag inte ens berättade för min man att jag mådde dåligt. Jag hade tusen olika symptom, men botade dem med värktabletter. Drack en kopp kaffe och rusade vidare. Det var så många som behövde mig, man kan inte gärna be ett sjukt barn eller en döende förälder att vänta, pausa, för att man själv måste vila.
Tills dagen kom när jag svimmade av i livsmedelsaffären. Sedan blev jag liggande i ett år.
– Det var inte konstigt att du gick in i väggen, med tanke på allt jobbigt du hade runt dig, sa den kloke läkaren jag kom till.
Men jag tyckte nog ändå att det var konstigt. Vår kropp strävar efter balans. Hur kom det sig att jag inte lyssnade på signalerna? Hade jag kunnat göra annorlunda?
Vilken tänkvärd text, och vilka vackra bilder! Den här bloggen vill jag följa!
Tack för de vänliga orden! Och vad roligt att du vill följa bloggen!