För många år sedan när jag var ledsen för första gången på djupet, då fick jag rådet att försöka föreställa mig min framtid. Affirmera hette det. Man lägger sig ner och blundar, och försöker komma på vad man mest av allt önskar sig, och sedan tänker man på detta i detalj.
Tanken är väl att man ska må en smula bättre, eftersom hjärnan i en kris är så full av tankar på katastrof. Det värsta har redan hänt, och nu kan det bara bli värre typ. Musklerna är hårt spända, hjärtat klappar hårt och det gör ont överallt.
Att då bara föreställa sig något diametralt motsatt, något härligt, kan värma hjärtat en stund och få musklerna att slappna av. Man kan må bra en mikrosekund, och det kan vara precis vad som behövs för att vända den negativa spiralen.
Mitt i sorgen hade jag svårt att veta vad jag drömde om, alla drömmar var redan krossade kändes det som, men efter ett par sessioner såg jag ett hus vid havet.
Dittills hade jag inte drömt om att bo någon särskild stans, van som jag var vid att det var jobbet som styrde över min bostadsort. Så att våga drömma om ett hus vid havet kändes långt borta, helt orealistiskt. Men huset fortsatte att dyka upp, så jag lät det vara. Efterhand dök andra önskedrömmar upp som kändes mer möjliga att förverkliga, så jag tog tag i den enklaste och fortsatte så.
Nu femton år senare bor jag i ett hus vid havet. Är inte det konstigt? Jag menar, jag har inte aktivt sökt mig hit, en serie omständigheter, som min utmattning, har lett till att jag bor här nu. Eller var det den där affirmationen som till slut blev verklighet?
Oavsett om det fungerar att affirmera eller inte, kan det inte skada, tänker jag.
Om inte annat så kanske man kan skingra sina orostankar en stund, och det kan vara värdefullt nog. Så vad drömmer du om? Sätt klockan på en kvart, och försvinn bort i tankarna. Kanske sätter det igång tankar som leder till handlingar, som till slut tar dig mycket längre än du hittills vågat hoppas på…
