Kategori: Utmattningssyndrom

Publicerat

Tid för vila

Inget är så skönt som att komma hem efter en lång resa. Sparka av sig skorna, dra på sig mysdressen och krypa upp i soffan under en filt. Tända en brasa eller ett levande ljus.

Koka en kopp te och sedan bara sitta, titta in i lågan och låta tankarna vandra.

Idag helgar jag vilodagen, slappar, laddar mina batterier.

Normalt behöver man ett dygns vila efter en större ansträngning. Jag som utmattningsfrisk behöver mer, ofta ungefär tre dagar. Andra kan vara tvungna att ta igen sig under ännu längre tid, det beror på skicket, ju sämre form, desto mer måste man vila efter ansträngning.

Något som är smart är att planera in sin återhämtning i kalendern, eller att skriva cool-downlistor, precis som man skriver att göra-listor.

Att bestämma sig för att meditera en kvart om dagen, eller i brist på annat sätta sig ner och sluta ögonen en stund efter lunchen.

Förr var det självklart att vila på söndagen. Gå i kyrkan och låta tankarna vandra i kyrkbänken. Sedan låg man kanske på sofflocket en stund därhemma och tog en tupplur.

Idag har många rationaliserat bort vilan, det ska pluggas och jobbas över på helgen utöver den späckade arbetsveckan. Det håller inte i längden. Så vill man inte gå i kyrkan, får man hitta på andra sätt att varva ner, reflektera, och stanna upp en stund.

Tända ett ljus kan man göra även om man inte är troende. Att gå ut i naturen är gratis. Att ta tillfället i akt att vara med sig själv och sin själ. Ibland blir det en stunds skön vila, ibland blir stunden mer magisk än så. Prova!

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

Det mest förbjudna

När jag blev sjuk i utmattning prövades mitt mod. Inte till en början, för först föll jag bara, var tvungen att släppa allt, och lita på att någon tog emot. 

Men nu när jag är i tillfrisknande och ska hitta ett nytt sätt att leva, mera hållbart, nu prövas mitt mod.

För det mesta i vårt moderna samhälle går ut på att du ska pressa dig på olika sätt, vara stresstålig, hålla många bollar i luften, ha ett gott humör och ställa upp.

Nu måste jag utmana allt detta och göra tvärtom.

Jag tycker det är svårt att ta det lugnt i vårt samhälle som bara premierar görandet. Att vila, inte bara på semestern, utan varje dag, som livsstil.

Jag håller på att lära mig att gå mot strömmen. 

För är man, som jag, van vid att vara den där glada personen som alltid är till lags, ambitiös och duktig, gäller det att älska sig själv, även när man är sorgsen, orolig och trött. Det sistnämnda känns för mig som det mest förbjudna. Jag kan komma på mig med att skälla ut mig själv för att jag är trött. Tills jag upptäcker vad jag håller på med och inser att det är helt galet. 

Det måste få vara okej att vila. Men för mig har det varit förenat med mycket skam. Kanske är det vårt lutherska arv, jag vet inte. Men jag vet ju rent teoretiskt, att om jag inte vilar varje dag, då kraschar jag snart igen. 

Kanske är jag till slut helt återställd, och behöver vila mindre, men det tar många år för hjärnan att läka, jag har hört professorer säga att det tar sju år för cellerna att förnya sig.

Så jag måste ha tålamod. Och under tiden som jag jobbar på att må bättre handlar det om att gå mot strömmen, bo i ett litet hus istället för ett stort, acceptera att jag är en lagom tjock kvinna, istället för en vältränad, smal, baka in pauser i min arbetsdag, istället för att vara effektiv och hålla ett högt, stresståligt tempo.

Egentligen tror jag att mitt nya sätt att leva inte bara kan vara bra för alla oss som gått in i väggen, utan också för alla som känner sig stressade, pressade och trängda.

Finns det något i ditt liv du skulle kunna prioritera bort för att kunna andas lättare?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

London by the Sea

Efter några dagar i Brighton börjar jag lära mig att hitta i staden. Mesta tiden tillbringar jag nere vid havet, för det var nere vid de skummande vågorna allting började.

Brighton blomstrade när Richard Russel, en läkare från London, öppnade ett hälsohem på 1750-talet. Hemmet byggdes för hans sjuka patienter, och människor som behövde vila upp sig. Kanske hade de senare utmattningssyndrom, långt innan ordet hade uppfunnits.

Russel lanserade idén att havsbad var bra för hälsan, liksom den friska luften. Små hytter på hjul kördes ner i havet för att de viktorianska damerna, fullt påklädda, skulle kunna doppa sig. Speciella baddamer hjälpte dem ner i vattnet.

Hälsohemmet blev mäkta populärt och sjukliga och trötta londonbor flydde det smutsiga och larmande London för att bada, vila och promenera vid havet.

Brighton svällde från att vara en fiskeby till att bli en pulserande storstad.

Fortfarande åker londonborna hit så ofta de kan, på semestrar och helger för att promenera längst med vattnet, dricka kaffe på strand-caféerna och bada när det är varmt nog. Det finns oräkneliga hälsocenter och spa-anläggningar där man kan prova havsterapi, olika kurer där man använder alger och gyttja från havet.

För en utmattningsfrisk är det perfekt att vara just här.

Stränderna är breda och långa, det tar timmar att gå från en enda änden till den andra.

Det råder en härlig semesterstämning, folk tar tid på sig, pratar med sina barn och leker med sina hundar. En och annan frisksportare joggar förbi, medan andra shoppar i de små butikerna längst med stranden. Trots att det bara är 14 grader i vattnet ser man några modiga som marscherar ner i vågorna i bara bikini.

Själv har jag tagit en promenad vid vattnet varje dag, fotograferat och funderat över att dagens utbrända rekommenderas precis samma kur som 1700-talets patienter, vila, vistelse i naturen och att slå av på tempot. På ett sätt är det löftesrikt eftersom det fungerar. På ett annat sätt är det märkligt att vi inte har kommit på ett snabbare sätt att läka en utmattad hjärna.

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

En övning som fick mig i balans

Resfebern har lagt sig, och äntligen mår jag bättre igen. Men igår dök migränen upp när anspänningen släppt. Det är verkligen en utmaning att resa som utmattningsfrisk. Jag är inte densamma, inte lika stresstålig och motståndskraftig när intrycken är många. Allt hamnar på hårddisken som snabbt blir översvämmad.

Minsta pryl som inte fungerar får mig att flippa ut. Som när min mobil plötsligt fick för sig att den skulle uppdateras till en ny version med en massa nya funktioner, nu när jag har fullt upp med att ställa om till ett nytt språk.

Jag har redan fått nytta av de engelska svordomar jag har lärt mig.

Men jag har sovit bättre den senaste natten och det är tur, för utan min sömn fungerar jag inte alls. Förr kunde jag klara mig trots ett par dåliga nätter, men nu får en sömnlös natt mig helt ur balans.

En vän med en utmattning i bagaget berättade att hon blivit mer ljudkänslig, och det tycker jag gäller mig också. Jag hör minsta ljud som mina grannar på hotellet åstadkommer. Och ska de iväg klockan fem på morgonen, så vaknar jag också. Kanske måste jag skaffa bättre öronproppar.

Hur har jag annars tacklat res-stressen?

Igår gjorde jag en avslappningsövning som jag verkligen kan rekommendera. Den passar om man är för trött för att köra ett pass yoga, men för uppe i varv för att kunna sova.

Andrew Johnson guidar dig med sin lugna röst. Det är en man som specialiserat sig på att få människor att slappna av. Han undervisar även i meditation och mindfulness.

Man kan ladda ner hans appar till mobilen, de är oftast gratis. Jag gillar de korta sessionerna bäst. ”Relax lite” körde jag igår, och den var verkligen undergörande.

Har ni några bra knep för att komma i fas efter en resa? Tipsa gärna!

Klicka på rubriken för att kommentera inlägget!

Publicerat

Med huvudet under armen

Jag står och tittar ut över ett blekblått hav, men jag har bytt ett hav mot ett annat. Det här havet är mer turkost och luften är några grader varmare. Jag befinner mig i Brighton som ligger vid Engelska kanalen.

Hur har resan gått hittills?

Uppriktigt sagt känner jag mig som Mr Bean på semester. Allt som kan gå fel, går fel. I går kväll när jag efter den långa resan lämnade restaurangen glömde jag att betala.

Tror aldrig att det hänt förut. Men jag spatserade helt sonika ut ur lokalen med ett leende på läpparna.

En reskamrat fick rycka in och lägga ut. Huvudet under armen-syndromet fortsatte uppe på hotellrummet, när jag upptäckte att jag glömt att ta med en adapter. Och därmed kan jag varken ladda dator eller mobil. Två viktiga arbetsredskap om man ska kunna blogga på distans.

Det är ganska uppenbart att jag har blivit några hjärnceller fattigare och jag är tveksam om det uppvägs av min medelålders charm.

Jag känner mig lite som West Pier på bilden, inte mycket är kvar av dess forna glans. Ikväll har jag således gett mig självutegångsförbud, trots att de andra ska möta upp och ha det trevligt på gemytlig, engelsk pub. Nu är det sängläge och vila som gäller. I hopp om att min stackars mörbultade hjärna ska reparera sig, så att jag är mitt bästa jag imorgon. Eller i alla fall något ditåt.

Önskar er en skön kväll!

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Publicerat

Dags att bygga upp självförtroendet

Jag är lite nervös nu för jag ska ut och resa. Som tillfrisknande från utmattningssyndrom har jag hållit mig hemma i mitt hus vid havet. Det här blir min första resa utomlands på egen hand efter utmattningen.

Många frågor surrar i huvudet. Kommer jag att kunna upprätthålla min balans? Blir det möjligt att hålla fast vid mina rutiner? Kommer jag att klara den extra ansträngningen som det innebär att flyga, hålla rätt på mitt bagage och sedan koppla om till ett annat språk?

Förr hade det inte varit några problem. Jag reste ofta utomlands i mitt jobb och på fritiden. Men då var jag ju delvis en annan. Pigg. Alert. Stabil.

När jag sedan kommer fram till destinationen kan andra saker ställa till det. Kommer jag att kunna sova i en annan säng? Orkar jag umgås med en massa nya människor?

Ja, ni fattar, det är ett getingbo under mössan just nu.

Varför stannar jag då inte hemma?

Därför att nu är jag i stort sett bra, och det börjar bli dags att kliva ut ur komfort zonen.

Det här blir ett bra sätt att göra det på. Ingenting livsviktigt står på spel. Jag reser bara till ett annat hav och andas frisk luft.

Men jag tar förhoppningsvis några små steg mot att bygga upp mig själv igen. Mitt självförtroende, mitt mod, min motivation.

Det är förhoppningen i alla fall.

Häng med och se om jag lyckas…

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Publicerat

Sorgen över min förlust

Somliga dagar saknar jag den jag var före utmattningen. Den där glada tjejen som gillade att träffa folk och som hade en oändlig energi. Som var stresstålig och lugn, och glad på samma gång. Som ofta skämtade och skrattade så högt att alla vände sig om.

Vissa dagar glimtar hon fram, den där tjejen, men ofta lyser hon med sin frånvaro.

Istället har det dykt upp en kvinna som gärna umgås i eget sällskap, som trivs i fåtöljen med en kopp te. Tyvärr, och det är sorgligt, så är det ganska sällan som hon drar på munnen.

Att gå in i väggen är att bli en annan. Kanske för alltid.

Först är man utslagen, olika lång tid. Jag låg i sängen ett år. Sedan när man är i tillfrisknande, måste väldigt mycket tid läggas på återhämtning. Alltför mycket stimuli blir för tröttande, hjärnan måste vila.

Därför träffar man mindre folk än tidigare, och därmed minskar ju möjligheterna till skratt.

Jag tror att jag på sikt kommer att bli en kombination av mitt gamla och nya jag.

Den glada tjejen kommer att göra mer frekventa besök i takt med att min energi ökar. Men den lugna, kloka kvinnan kommer att dröja kvar.

En utmattning ger erfarenheter som diamanter. Ingen vill bli utmattad, men om man ändå gör det, får man kunskap som är ovärderlig. All djup kunskap kommer ur tuffa erfarenheter, det vet alla som slagit i botten på något sätt. Sedan är frågan vad man gör av sin kunskap.

Jag delar min här, för den som har lust att läsa.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!

Publicerat

Kan man välja om man vill gå in i väggen?

En del menar att det går att undvika att gå in i väggen trots att livet krisar, om man bara skärper sig. Det är inte min erfarenhet. Så här tror jag att det hänger ihop.

Det finns en rad saker i livet som du inte har kontroll över, som om någon närstående blir sjuk eller dör exempelvis. Utsätts du för flera liknande trauman utan att du hinner återhämta dig emellan, närmar du dig väggen.

Då hänger det på vilka skyddsfaktorer du har i livet. Det kan vara en god ekonomi som ger dig trygghet, ett nätverk av nära som kan stötta dig, en god grundhälsa eller en stabil personlighet.

Det är när du har få skyddsfaktorer som du är i riskzonen för att bränna ut dig.

Säg att du har en personlighet som gör att du är högkänslig, lever under ekonomisk stress, är ensamstående med små barn och har en kronisk sjukdom.

Då har du sannolikt svårare att hantera tuffare trauman, särskilt om de kommer slag i slag.

Det som kan vara skönt att veta för dig som ännu inte gått in i väggen, är att det krävs många olika stressfaktorer för att du faktiskt ska bli sjuk.

Men ingen ska behöva känna skuld för att ha gått in i väggen, eftersom livet inte kan styras fullt ut. Du kan inte aktivt välja bort utmattningssyndrom för att det passar dåligt i schemat, lika lite som du kan välja bort cancer.

Det man kan göra, både vi som är i tillfrisknande och du som kanske ännu inte mött den där väggen, är att jobba på skyddsfaktorerna. Att ge förutsättningar för en god hälsa är en bra start. Det kan vara något litet, som att lägga till en god vana i månaden.

Den här månaden ska jag meditera en kvart varje dag. Jag har laddat ner en app till mobilen som är enkel att följa.

Har du tänkt ut någon god vana som du vill börja med?

Publicerat

Varför går man in i väggen?

I mitt fall var det en serie olyckliga omständigheten som blev biljetten till utmattningssyndromet. Ett av mina barn blev svårt sjuk, samtidigt som mina föräldrar låg för döden, jag pendlade mellan sjukhus. Samtidigt hade jag en ansträngande situation på jobbet, var mitt uppe i en flytt och var stressad över att jag aldrig hann skriva på min nya bok. Till slut kändes det som att jag inte kunde koppla av någonstans och jag slutade att sova.

Då var jag ändå en person som alltid beskrivits som hon med det glada skrattet, som var så energisk, inte lät sig slås ner av en motgång, utan bara borstade av sig och körde på. Positiv, jag hade alltid försökt att vara positiv, även när livet gett mig citroner.

Kanske var det därför som jag inte ens berättade för min man att jag mådde dåligt. Jag hade tusen olika symptom, men botade dem med värktabletter. Drack en kopp kaffe och rusade vidare. Det var så många som behövde mig, man kan inte gärna be ett sjukt barn eller en döende förälder att vänta, pausa, för att man själv måste vila.

Tills dagen kom när jag svimmade av i livsmedelsaffären. Sedan blev jag liggande i ett år.

– Det var inte konstigt att du gick in i väggen, med tanke på allt jobbigt du hade runt dig, sa den kloke läkaren jag kom till.

Men jag tyckte nog ändå att det var konstigt. Vår kropp strävar efter balans. Hur kom det sig att jag inte lyssnade på signalerna? Hade jag kunnat göra annorlunda?