Kategori: Utmaningar

Publicerat

Mitt viktigaste mål för hälsan

Idag tänkte jag formulera mitt första hälsomål mer detaljerat.

Mål 1. Jag vill behålla mitt nya mindset.  Jag inser nu att det är fint om jag gör saker, men jag står inte och faller med mina prestationer. Det räcker att bara vara, att duga, att vara tillräcklig.

Vad går det här ut på? Jo, när man är sjuk har man en önskan, att bli frisk. Men när man sedan känner sig pigg igen, är det lätt att glömma bort de viktiga lärdomar man dragit under sjukdomstiden. Så för att inte glömma, skriver jag den här bloggen. Och för att påminna dig.

När jag blev sjuk i utmattning sa min läkare att jag hade blivit sjuk eftersom jag hade en prestationsbaserad självkänsla. Jag stod och föll med mina prestationer. Det här gäller för de flesta som går in i väggen. Jag hade inte reflekterat över det, men insåg att det stämde. Jag mådde bra av att prestera, och allt gick som en dans. Tills det tog stopp och jag blev utmattad. Först då upptäckte jag att jag kände mig värdelös när jag inte levererade, på jobbet och privat. Jag hade faktiskt ingen aning om hur man kunde vara nöjd med att bara vara.

Dittills hade jag skruvat upp mitt värde när jag var en bra förälder, när min senaste artikel var min bästa, när jag var en god vän och duktig dotter, när jag kom i tid och när jag gått ner några kilo.

Det jag inte tänkte på var att mina prestationer var en sköld mot att känna jobbiga känslor och ta itu med mitt tunga bagage.

Problemet var dessutom att mitt fokus på att prestera hade gjort mig helt utifrånstyrd.

Om andra inte var nöjda, var jag tvungen att prestera mera, anstränga mig hårdare, vara ännu mer till lags.

Det blev en ond cirkel.

Att sluta prestera för andras skull handlar inte om att sluta göra saker, att bli passiv.

Det handlar om att göra saker för sin egen skull. Sådant som man mår bra av, sådant som utvecklar.

Att exempelvis gå ner de där kilona för min egen skull, för att jag vill må bra, slippa en massa sjukdomar, och kunna röra mig friare. Eller att meditera varje dag för att rensa huvudet.

Allt kokar ner till att jag ska vara snäll mot mig själv, och då är det också lättare att vara snäll mot andra.

Så från och med nu ska jag hjälpa mig själv först, innan jag hjälper andra. Försöka känna medkänsla med mig själv när jag misslyckas.

Ni har kanske gjort den där övningen där man ska blunda och tänka på tre personer som man älskar mest. Om du inte tänker på dig själv då, är det en varningssignal. Jag glömde att tänka på mig själv när jag gjorde övningen, och den prioriteringen förde mig vilse.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Publicerat

Kan man nå ut som anonym?

Överallt står det att man måste synas för att höras i bloggvärlden. Det verkar vara en naturlag som få bryter. Och så har jag valt att vara anonym. Det känns som att köra på vänster sida i högertrafik…

Samtidigt tänker jag såhär, en massa selfies i en blogg om återhämtning, meditation och att sluta styras av sina prestationer, känns som en motsättning, som en disharmonisk kombination.

Och man ska gå på sin magkänsla, eller hur?

Så jag kör på ett tag till inkognito.

Men om jag inte får fler följare måste jag tänka om. Det finns ingen mening med att lägga ner en massa jobb på inlägg som ingen läser. Det blir som att skriva för byrålådan och en och annan vänlig vän.

Det är svårt, för jag vill inte göra som alla andra. Jag vill gå min egen väg. Och jag tycker verkligen inte det är viktigt hur jag ser ut eller vad jag presterat i det civila livet.

Men mitt budskap är det. Mina erfarenheter och mina tankar. Till syvende och sist är det ju det som binder samman oss människor bakom fasaden.

Frågan är om det går att vara anonym och nå ut i en individualistisk tidsålder…

Vad tror du?

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Publicerat

Är du en känslofixare?

Jag är typen som har det där extra ögat. Ögat som upptäcker människor som har inre sårigheter av olika slag. Inte så att jag vill se deras trasighet, eller letar aktivt, men mitt extra öga larmar direkt, högt och ljudligt. Det här har gett mig en hel del bekymmer, eftersom det ofta ger upphov till konflikter. Personerna som jag har registrerat har gjort allt för att dölja sina problem, och ingen annan tycks ta notis eller bry sig, men här kommer nu jag och stör friden med mina ovälkomna råd. De här personerna vill inte göra något åt sin situation, utan går istället till attack mot mig genom att påtala alla mina fel och brister. Det brukar ta tid.

Just nu är jag i den här situationen igen, med en ny person, men har ännu inte avslöjat vad jag registrerat. Jag håller tyst, men blir mer och mer frustrerad över att se hur en person bara kanar utför, och mitt välutvecklade katastroftänk målar upp alla möjliga scenarier om vad som kan hända, om inte personen tar tag i sitt liv. Under tiden läcker min energi, och jag blir trött och urlakad. Energin som jag borde spara för att reparerar mig själv dunstar bort som aceton. Jag måste tänka till både en och två gånger om jag ska ta den här striden.

Det är nu jag minns en vän till mig, Maggan Hägglund, som sagt de bevingade orden:

”Du kan registrera, men lämna utan åtgärd”. Hon har förklarat det utförligt i sin underbara bok, ”Drunkna inte i dina känslor”, som hon skrev tillsammans med Doris Dahlin. I korthet går det ut på att vi som är särskilt uppmärksamma på vår omgivning och känner in andras sårigheter, inte har en automatisk skyldighet att gripa in.

Det blir omöjligt att lägga sig i varenda människas liv och försöka styra upp dåliga förhållanden, begynnande alkoholmissbruk, destruktiva aggressionsmönster eller självskadebeteenden. Det kan lätt bli en livsuppgift, en obetald sådan som gör dig själv utbränd på kuppen.

Jag vet inte varför vissa av oss har sådana här känslofixar-tendenser. Men jag vet att det är tärande. Just därför är det härligt att veta att det är okej att var rädd om sig själv, och helt enkelt konstatera att, ja, jag ser att den här människan mår dåligt, men det är inte mitt ansvar.

Med det sagt. Vad skulle jag sagt till en vän med samma läggning som min?

Jo, välj dina krig, särskilt om du har en utmattning i bagaget, eller själv är stressad och kanske rädd för att gå in i väggen. Är det en person som du bara känner på avstånd, släpp det och koncentrera dig på ditt eget liv.

Men om det är någon nära, någon du tycker om, någon du bryr dig mycket om. Då kan det vara idé att kavla upp ärmarna. Men var medveten om vad som kommer att hända. Du kommer att få dina fel på returen. Ta inte åt dig. Låg skuren hagla över dig. Vänta ut. Andas. Behåll fokus. Fokus på att bry dig.

Behåll vetskapen om att det inte finns många som du. De flesta ser bara till sig själva. Få är som du, seismografer, uppmärksamma och omtänksamma.

Om du verkligen tror att det här är en människa som håller på att gå under.

Gör ett försök. Om hen inte lyssnar. Ja, då får du kanske försöka släppa det.

Men gör ett ärligt försök. Bli en av de där som faktiskt gör skillnad i en annan människas liv. Berätta vad du sett och känt. Berätta om din oro. Lyssna. Om personen vill ha råd, ge ett gott råd och erbjud dig att följa med för att träffa en professionell hjälpperson.

Du kanske aldrig får något tack, och det kanske kostar dig väldigt mycket kraft.

Men i bästa fall får vara med om att se den här människan blomma igen. Det har hänt mig några gånger.

Och det har varit värt allt. Amen.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Publicerat

En ständig oro som följeslagare

Idag tänkte jag skriva om oro. När jag var sjuk oroade jag mig mycket. Kanske för att jag höll på att förlora kontrollen över min hälsa, och inte visste hur jag skulle återta den. Samtidigt var flera anhöriga sjuka, på väg att dö.

Då skrev min man med krita på en svart tavla vi hade inne i köket:

”Dont worry – be happy”. För att jag skulle se tavlan varje dag och påminna mig om att det var dags att släppa oron, att släppa det jag ändå inte kunde kontrollera.

Om man är en känslofixare, som ofta hjälper andra med deras trassliga liv, och vars paradmelodi blivit att skapa harmoni och god stämning, är det skrämmande att släppa kontrollen. Att acceptera att man inte rår på terminala sjukdomar, dödsångest och ouppklarade konflikter. Jag kämpade emot i det längsta. Fixade om dagarna. Oroade mig på nätterna. Det var dumt.

”You have nothing to fear, but the fear itself”, sa Franklin D. Roosevelt.

Det är oron i sig som är farlig. Farligare än allt annat. Oron blir en självuppfyllande profetia.

Mina sjuka anhöriga väckte mycket ängslan hos mig, mycket oro. Till slut blev jag själv sjuk. Utbränd.

Det blev en återvändsgränd. Jag var nog tvungen att gå ner mig i gyttjan för att på djupet förstå, att jag måste sluta oroa mig.

Det krävdes ett nytt mindset, och det var en kamp att få ordning på tankarna.

“If you are going through hell, keep going”, sa Winston Churchill. Han yttrade de bevingade orden mitt under brinnande krig. Ingen kunde veta hur kriget skulle sluta. Hur många som skulle dö. Att oroa sig, att ge upp på grund av rädsla var det inte läge för.

Churchill var inte stabiliteten själv, han kämpade med återkommande depressioner. Men just därför visste han vad det innebar att kämpa i såväl fysisk som mental motvind. Det gav också hans ord tyngd.

Till slut blev det en förändring för mig. Jag kunde släppa oron. Idag oroar jag mig sällan. Ibland dyker min ängslan upp, och då accepterar jag att det finns, men ger den inget syre. Kanske är det därför den lyser med sin frånvaro.

Den kan inte skrämma mig längre. Den är som en vålnad som försvinner när jag tänder ljuset.

”Om man låter bli att oroa sig har man mer energi över att ta itu med problemen när de kommer”, sa en chef en gång till mig.

Väldigt klokt. Först nu kan jag leva efter de orden. Det är befriande.

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

Hösten & tröttheten

Vilken årstid är mest utmanande när man är utmattad? Hösten kanske?

Jobb och skolan går på högvarv, och på fritiden är det dags för fester och annat umgänge.

Halloween-partyn, födelsedagskalas, utflykter.

Har man trädgård är det äpplen att ta hand om och löv att kratta. Går det att lägga sig ner och vila då?

Jag skickar en vänlig tanke till alla er trötta en årstid som denna.

Själv är jag piggare igen, och tycker det är härligt att jobba mig svettig utomhus. Plocka grenar och elda upp, hugga ved och lägga upp ett förråd inför vintern.

När mörkret kryper runt knuten är det skönt att komma ut i dagsljuset på dagen så mycket det går och dra in frisk luft i lungorna.

Jag känner mig glad och tacksam över att min energi börjar komma tillbaka igen, men har också en del i min omgivning som är fortsatt utmattade.

Om tiden går och man bara blir tröttare, trots att man vilar kan det vara idé att undersöka om de kan ligga något mer bakom utmattningen än bara överansträngning.

Jag vet inte om husläkarna alltid upplyser om det, men vissa tillstånd som ADHD, ADD, Bipolär sjukdom och Hypotyreos kan förvärra utmattningssyndromet, ja, till och med bidra till att det inte läker ut. Har man inte blivit bättre efter ett år är det läge att begära en utredning.

Det kan också vara bra att ta ordentligt med blodprov för att utesluta andra kroppsliga sjukdomar. Trötthet kan orsakas av väldigt mycket, och allt behöver inte bero på utmattningssyndromet enbart. Det finns bra behandlingar för tillstånden jag räknat upp, så det är dumt att gå och lida i onödan.

Varmt lycka till med att hitta tillbaka till energin!

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!

Publicerat

Bye bye Brighton!

Det är dags att säga adjö till Brighton för den här gången. Hur gick resan?

Har jag fått bättre självförtroende, större mod och bättre motivation?

Både ja, och nej. Att vara borta en längre tid har varit mer tröttande än jag trodde att det skulle vara. Jag inser att jag måste fortsätta att vara duktig på att göra mina avslappningsövningar och min yinyoga. Och jag behöver ensamtid. Tråkigt nog, eftersom jag egentligen tycker om att umgås.

Å andra sidan ger det energi att lära sig något nytt. Att prata engelska och märka att infödda förstår, det är kul. Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag veta.

Nu har jag till och med fått idén att skriva en del inlägg på bloggen på engelska. För utmattning och stress är universellt, eller hur? Folk över hela klotet vill säkert veta hur man repar sig efter att ha slagit i botten. Det kan knappast vara bara i Sverige som vi bränner ut oss, eller?

När jag gick in i väggen var jag tvungen att sätta allt på vänt, göra ingenting och dra mig tillbaka. En längre tid inkrupen i mitt ide var nödvändigt för att reparera min hjärna, men en sak tog stryk och det var självförtroendet. För självförtroende växer när man klarar saker, och en utmattad klarar ingenting. Kanske har självförtroendet växt under den här resan till Brighton, det är lite för tidigt att utvärdera ännu.

Men mer motiverad känner jag mig absolut.

När jag kommer hem är prio ett att vila. Sedan ska jag utmana mig själv i små, små steg. Lämna min komfort zon då och då, och vila däremellan. Om jag träffat mycket folk exempelvis ska jag försöka göra en avslappningsövning efteråt eller gå en sväng i skogen.

Om något jag gör i fortsättningen blir för utmanande och ger mig bakslag, tänker jag ta ett steg tillbaka, för att sedan försöka ta ett nytt steg när energin är tillbaka. Jag får dansa mig fram, snarare än att springa med andan i halsen.

Har ni några bra tips på hur man kan stärka sitt självförtroende efter en dipp?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

Det mest förbjudna

När jag blev sjuk i utmattning prövades mitt mod. Inte till en början, för först föll jag bara, var tvungen att släppa allt, och lita på att någon tog emot. 

Men nu när jag är i tillfrisknande och ska hitta ett nytt sätt att leva, mera hållbart, nu prövas mitt mod.

För det mesta i vårt moderna samhälle går ut på att du ska pressa dig på olika sätt, vara stresstålig, hålla många bollar i luften, ha ett gott humör och ställa upp.

Nu måste jag utmana allt detta och göra tvärtom.

Jag tycker det är svårt att ta det lugnt i vårt samhälle som bara premierar görandet. Att vila, inte bara på semestern, utan varje dag, som livsstil.

Jag håller på att lära mig att gå mot strömmen. 

För är man, som jag, van vid att vara den där glada personen som alltid är till lags, ambitiös och duktig, gäller det att älska sig själv, även när man är sorgsen, orolig och trött. Det sistnämnda känns för mig som det mest förbjudna. Jag kan komma på mig med att skälla ut mig själv för att jag är trött. Tills jag upptäcker vad jag håller på med och inser att det är helt galet. 

Det måste få vara okej att vila. Men för mig har det varit förenat med mycket skam. Kanske är det vårt lutherska arv, jag vet inte. Men jag vet ju rent teoretiskt, att om jag inte vilar varje dag, då kraschar jag snart igen. 

Kanske är jag till slut helt återställd, och behöver vila mindre, men det tar många år för hjärnan att läka, jag har hört professorer säga att det tar sju år för cellerna att förnya sig.

Så jag måste ha tålamod. Och under tiden som jag jobbar på att må bättre handlar det om att gå mot strömmen, bo i ett litet hus istället för ett stort, acceptera att jag är en lagom tjock kvinna, istället för en vältränad, smal, baka in pauser i min arbetsdag, istället för att vara effektiv och hålla ett högt, stresståligt tempo.

Egentligen tror jag att mitt nya sätt att leva inte bara kan vara bra för alla oss som gått in i väggen, utan också för alla som känner sig stressade, pressade och trängda.

Finns det något i ditt liv du skulle kunna prioritera bort för att kunna andas lättare?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

På jakt efter tystnaden

En storstad som Brighton är sällan stilla, till och med inne på hotellrummet hör jag trafikens brus utanför.

Och med en utmattning i bagaget är tystnaden en livlina som jag vill kunna dra i, åtminstone någon gång under dagen. När jag är ständigt omgiven av ljud får jag svårt att höra mina egna tankar, och nya idéer får inte fäste.

Jag brukar bli modigare i tystnaden, för när idéer verkligen får en chans att växa till sig blir de lättare att förverkliga.

Men just nu är tystnad  och stillhet en bristvara. För det mesta måste jag försöka koppla bort alla bakgrundsljud, och det tar energi. Jag känner mig tröttare än vanligt.

Därför söker jag mig gärna till havet, på stranden hörs inget annat än vågorna som rullar in över stenarna, och det är ett behagligt ljud. Ett annat vattenhål är de återvändsgränder som saknar genomfartstrafik, omsluten av huskropparna kan en ljuvlig frid omfamna mig, åtminstone tills någon börjar ropa högljutt eller en hund börjar skälla.

Särskilt många lugna gränder hittar jag i Hove som ligger intill Brighton och har lägre hus, mindre trafik och där folk promenerar i ett långsammare tempo.

Ett ljuvligt sätt att njuta av stillheten samtidigt som man sträcker ut sin kropp är annars att praktisera ett pass yinyoga. Jag lägger en badhandduk på golvet och sätter på min mobil med appen som jag har laddat ner. Till ljudet av mina egna andetag sträcker jag sedan ut min kropp i vilsamma yogaställningar.

Det parasympatiska nervsystemet aktiveras och ett lugn infinner sig. Det blir lättare att sova, och mindre risk att vakna upp med huvudvärk, trots dagens ljudmatta.

Vila dig i form heter appen och instruktör är  Magdalena Mecweld. Jag har alltid med den när jag reser och inte har möjlighet att gå på mina yogaklasser. Den rekommenderas varmt!

Hur ofta har du det tyst omkring dig? Verkligen tyst?

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!

Publicerat

En övning som fick mig i balans

Resfebern har lagt sig, och äntligen mår jag bättre igen. Men igår dök migränen upp när anspänningen släppt. Det är verkligen en utmaning att resa som utmattningsfrisk. Jag är inte densamma, inte lika stresstålig och motståndskraftig när intrycken är många. Allt hamnar på hårddisken som snabbt blir översvämmad.

Minsta pryl som inte fungerar får mig att flippa ut. Som när min mobil plötsligt fick för sig att den skulle uppdateras till en ny version med en massa nya funktioner, nu när jag har fullt upp med att ställa om till ett nytt språk.

Jag har redan fått nytta av de engelska svordomar jag har lärt mig.

Men jag har sovit bättre den senaste natten och det är tur, för utan min sömn fungerar jag inte alls. Förr kunde jag klara mig trots ett par dåliga nätter, men nu får en sömnlös natt mig helt ur balans.

En vän med en utmattning i bagaget berättade att hon blivit mer ljudkänslig, och det tycker jag gäller mig också. Jag hör minsta ljud som mina grannar på hotellet åstadkommer. Och ska de iväg klockan fem på morgonen, så vaknar jag också. Kanske måste jag skaffa bättre öronproppar.

Hur har jag annars tacklat res-stressen?

Igår gjorde jag en avslappningsövning som jag verkligen kan rekommendera. Den passar om man är för trött för att köra ett pass yoga, men för uppe i varv för att kunna sova.

Andrew Johnson guidar dig med sin lugna röst. Det är en man som specialiserat sig på att få människor att slappna av. Han undervisar även i meditation och mindfulness.

Man kan ladda ner hans appar till mobilen, de är oftast gratis. Jag gillar de korta sessionerna bäst. ”Relax lite” körde jag igår, och den var verkligen undergörande.

Har ni några bra knep för att komma i fas efter en resa? Tipsa gärna!

Klicka på rubriken för att kommentera inlägget!

Publicerat

Med huvudet under armen

Jag står och tittar ut över ett blekblått hav, men jag har bytt ett hav mot ett annat. Det här havet är mer turkost och luften är några grader varmare. Jag befinner mig i Brighton som ligger vid Engelska kanalen.

Hur har resan gått hittills?

Uppriktigt sagt känner jag mig som Mr Bean på semester. Allt som kan gå fel, går fel. I går kväll när jag efter den långa resan lämnade restaurangen glömde jag att betala.

Tror aldrig att det hänt förut. Men jag spatserade helt sonika ut ur lokalen med ett leende på läpparna.

En reskamrat fick rycka in och lägga ut. Huvudet under armen-syndromet fortsatte uppe på hotellrummet, när jag upptäckte att jag glömt att ta med en adapter. Och därmed kan jag varken ladda dator eller mobil. Två viktiga arbetsredskap om man ska kunna blogga på distans.

Det är ganska uppenbart att jag har blivit några hjärnceller fattigare och jag är tveksam om det uppvägs av min medelålders charm.

Jag känner mig lite som West Pier på bilden, inte mycket är kvar av dess forna glans. Ikväll har jag således gett mig självutegångsförbud, trots att de andra ska möta upp och ha det trevligt på gemytlig, engelsk pub. Nu är det sängläge och vila som gäller. I hopp om att min stackars mörbultade hjärna ska reparera sig, så att jag är mitt bästa jag imorgon. Eller i alla fall något ditåt.

Önskar er en skön kväll!

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera mitt inlägg!