Kategori: Kursmaterial

Jag är typen som har det där extra ögat. Ögat som upptäcker människor som har inre sårigheter av olika slag. Inte så att jag vill se deras trasighet, eller letar aktivt, men mitt extra öga larmar direkt, högt och ljudligt. Det här har gett mig en hel del bekymmer, eftersom det ofta ger upphov till konflikter. Personerna som jag har registrerat har gjort allt för att dölja sina problem, och ingen annan tycks ta notis eller bry sig, men här kommer nu jag och stör friden med mina ovälkomna råd. De här personerna vill inte göra något åt sin situation, utan går istället till attack mot mig genom att påtala alla mina fel och brister. Det brukar ta tid.

Just nu är jag i den här situationen igen, med en ny person, men har ännu inte avslöjat vad jag registrerat. Jag håller tyst, men blir mer och mer frustrerad över att se hur en person bara kanar utför, och mitt välutvecklade katastroftänk målar upp alla möjliga scenarier om vad som kan hända, om inte personen tar tag i sitt liv. Under tiden läcker min energi, och jag blir trött och urlakad. Energin som jag borde spara för att reparerar mig själv dunstar bort som aceton. Jag måste tänka till både en och två gånger om jag ska ta den här striden.

Det är nu jag minns en vän till mig, Maggan Hägglund, som sagt de bevingade orden:

”Du kan registrera, men lämna utan åtgärd”. Hon har förklarat det utförligt i sin underbara bok, ”Drunkna inte i dina känslor”, som hon skrev tillsammans med Doris Dahlin. I korthet går det ut på att vi som är särskilt uppmärksamma på vår omgivning och känner in andras sårigheter, inte har en automatisk skyldighet att gripa in.

Det blir omöjligt att lägga sig i varenda människas liv och försöka styra upp dåliga förhållanden, begynnande alkoholmissbruk, destruktiva aggressionsmönster eller självskadebeteenden. Det kan lätt bli en livsuppgift, en obetald sådan som gör dig själv utbränd på kuppen.

Jag vet inte varför vissa av oss har sådana här känslofixar-tendenser. Men jag vet att det är tärande. Just därför är det härligt att veta att det är okej att var rädd om sig själv, och helt enkelt konstatera att, ja, jag ser att den här människan mår dåligt, men det är inte mitt ansvar.

Med det sagt. Vad skulle jag sagt till en vän med samma läggning som min?

Jo, välj dina krig, särskilt om du har en utmattning i bagaget, eller själv är stressad och kanske rädd för att gå in i väggen. Är det en person som du bara känner på avstånd, släpp det och koncentrera dig på ditt eget liv.

Men om det är någon nära, någon du tycker om, någon du bryr dig mycket om. Då kan det vara idé att kavla upp ärmarna. Men var medveten om vad som kommer att hända. Du kommer att få dina fel på returen. Ta inte åt dig. Låg skuren hagla över dig. Vänta ut. Andas. Behåll fokus. Fokus på att bry dig.

Behåll vetskapen om att det inte finns många som du. De flesta ser bara till sig själva. Få är som du, seismografer, uppmärksamma och omtänksamma.

Om du verkligen tror att det här är en människa som håller på att gå under.

Gör ett försök. Om hen inte lyssnar. Ja, då får du kanske försöka släppa det.

Men gör ett ärligt försök. Bli en av de där som faktiskt gör skillnad i en annan människas liv. Berätta vad du sett och känt. Berätta om din oro. Lyssna. Om personen vill ha råd, ge ett gott råd och erbjud dig att följa med för att träffa en professionell hjälpperson.

Du kanske aldrig får något tack, och det kanske kostar dig väldigt mycket kraft.

Men i bästa fall får vara med om att se den här människan blomma igen. Det har hänt mig några gånger.

Och det har varit värt allt. Amen.

Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!