Överallt står det att man måste synas för att höras i
bloggvärlden. Det verkar vara en naturlag som få bryter. Och så har jag valt
att vara anonym. Det känns som att köra på vänster sida i högertrafik…
Samtidigt tänker jag såhär, en massa selfies i en blogg om
återhämtning, meditation och att sluta styras av sina prestationer, känns som en
motsättning, som en disharmonisk kombination.
Och man ska gå på sin magkänsla, eller hur?
Så jag kör på ett tag till inkognito.
Men om jag inte får fler följare måste jag tänka om. Det
finns ingen mening med att lägga ner en massa jobb på inlägg som ingen läser.
Det blir som att skriva för byrålådan och en och annan vänlig vän.
Det är svårt, för jag vill inte göra som alla andra. Jag
vill gå min egen väg. Och jag tycker verkligen inte det är viktigt hur jag ser
ut eller vad jag presterat i det civila livet.
Men mitt budskap är det. Mina erfarenheter och mina tankar.
Till syvende och sist är det ju det som binder samman oss människor bakom
fasaden.
Frågan är om det går att vara anonym och nå ut i en
individualistisk tidsålder…
Vad tror du?
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Visste ni att det är chokladens dag idag? Det är något att
uppmärksamma för oss som är trötta.
Att choklad är nyttigt för hälsan visar flera studier. Mörk choklad motverkar hjärtsjukdomar och förlänger livet. Men en brittisk studie visar dessutom att mörk choklad även kan hjälpa mot kronisk trötthet. Tre bitar mörk choklad med en kakaoprocent på 85 om dagen, minskade symtomen för de som drabbats av kroniskt trötthetssyndrom. Forskarna vid Hull York Medical School som gjort studien tror att mörk choklad kan ha en effekt på signalsubstansen serotonin som finns i hjärnan. Mörk choklad är rik på polyfenoler, som verkar kunna höja nivån av serotonin i hjärnan, vilket har kopplats till kroniskt trötthetssyndrom.
Fantastiskt eller hur!
Jag har lovat mig själv att ha ett sockerstopp till
julafton, så därför tänkte jag bjuda på en sockerfri chokladkaka här idag, en
smarrig kladdkaka. Kanske något att servera till helgen, och drömma om redan
idag.
Chokladkaka utan socker och gluten.
10 stycken dadlar
0,5 dl riven kokos
2 dl mandelmjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk kokt kaffe
50 gram smält smör eller ½ smält kokosolja.
3 ägg
1 nypa Himalaya salt
Sätt ugnen på 100 grader. Smörj en form. Mixa dadlarna i en matberedare och blanda i resten av ingredienserna.
Häll smeten i formen och grädda i 20 minuter.
Servera med färska bär och hemgjord glass, eller grädde.
Njut med gott samvete!
Klicka på rubriken till inlägget om du vill kommentera!
Idag är det fars dag så jag tänkte passa på att hylla min pappa. Pappa finns inte längre, så du tycker kanske att Alla helgons dag skulle passa bättre. Men eftersom pappa är med mig i tankarna nästan varje dag blir det här en bra dag för mig.
Utan pappa hade jag inte stegat in i varje nytt sammanhang
med ett leende på läpparna med en övertygelse om att alla skulle älska mig,
från ett års ålder. Jag hade inte korsat Atlanten som 19- åring på egen hand
utan att veta vart jag skulle ta vägen, jag hade inte vågat ställa mig på scen
och prata inför en massa folk. Inte vågat ta på mig ledarrollen när jag blev
tillfrågad eller satt mig för att skriva en roman, bombsäker på att den skulle
bli utgiven.
Jag vågade allt eftersom att jag visste att pappa fanns där och
tog emot mig, om något skulle hända. Men jag tänkte inte på det då. Det var
liksom självklart. Något som fanns i mitt undermedvetna.
Det förekom absolut tillfällen när mitt mod tog mig till
mindre bra platser. Men då fanns pappa där, som en klippa dit jag kunde ta mig
tillbaka.
Jag kunde ringa från tågluffen när pengarna var slut, jag
kunde krascha hos pappa och mamma efter min skilsmässa.
Pappa suckade ibland och undrade varför jag aldrig kunde bli
vuxen. Men det var tack vare honom som jag blev det. För jag lärde mig massor
på mina utflykter i tillvaron och till slut klarade jag det mesta själv. Det
räckte att veta att han fanns, om det mot förmodan skulle behövas.
Jag vet inte om jag hade gått in i väggen, om pappa fått
leva.
Kanske inte.
När han dog fick jag en känsla av att ingen skulle rädda mig
om jag föll.
Trots att jag inte längre var en liten flicka, pappas lilla
prinsessa, behövde jag honom fortfarande.
Så när pappa dog föll jag fritt.
Kraschade, brakade ihop, blev liggande.
Att någon skulle ha samma tålamod, uthållighet och kärlek
till mig, som pappa haft, det föreföll orimligt.
Men jag hade fel.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Min främsta tillflykt för att ladda batterierna är naturen
och ön i skärgården där jag bor. Men ibland kan jag tycka att det ger
energipåfyllning att göra en utflykt.
Idag tänkte jag tipsa om en perfekt utflykt så här i
november när vädret inte lockar till utomhusaktiviteter särskilt mycket.
Det är billigt, ofta gratis, det kan ge ny kunskap, och
ibland infinner sig ett sådant där magiskt ögonblick när du slungas bakåt i
tiden, och samtidigt knyter an till en annan människas tankevärld. Jag pratar
om att gå på museum. Stökigt, trångt och svettigt, kanske du invänder om du håller
på att rehabilitera dig från utmattning. Absolut, jag gick inte på museum det
första året efter väggen, men sedan, sedan är det möjligt att göra korta besök,
om man vilar ordentligt före och efter.
Har du möjlighet att göra ett besök när inte alla andra är
där, det vill säga på vardagar, blir besöket mindre stökigt.
Men till och med när det flockas massor av folk i en lokal kan
man ibland zooma in på ett föremål, fascineras och låta fantasin flöda. Det ger
energi.
Jag hade ett sådant moment nyligen när jag besökte British
museum i London, ett av världen största museer. Inne på den egyptiska
avdelningen fick jag rysningar.
Till saken hör att jag besökte Konungarnas dal, en dalgång
med gravar i Egypten för länge sedan. Flera av guiderna beklagade sig över att
gravarna var plundrade av engelsmännen och att de finaste artefakterna fanns
just på British museum. Dit måste jag åka, tänkte jag då, men sedan tog det
åtta år innan den tanken blev verklighet.
På egyptiska avdelningen på British museum förvaras statyer som
Ramses II, och mumier från gravarna från Konungarnas dal och Rosett-stenen, den
sten som för första gången gav möjlighet att tyda hieroglyferna.
Det är imponerande föremål som visar hur skickliga de här
människorna var, trots att det rör sig om så länge sedan. Tänk så mycket de
kunde åstadkomma utan någon särskild avancerad teknik. De lät sig inte
begränsas av några hinder. Tanken svindlar.
Har du något museum du skulle vilja tipsa om?
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Det är fredag och dags för mys. Choklad vore gott. Ja, jag
är förkyld och mina ambitioner att vara sockerfri har tyvärr havererat. Maken
satt och skrattade högt åt en youtube-film igårkväll. Kvarteret Skatan, har ni
sett den?
Johan Glans spelar pojkvännen som utbrister:
– Nu har du varit uppe i 45 minuter och redan ätit ett halvt
kilo choklad, jag tror inte det är normalt. Jag tycker att du borde rita ett
streck i det här blocket varje gång du äter choklad, så att du ser hur mycket
det blir.
– Hon replikerar: Räknas nougat?
Ljudligt skratt från maken som tyckte filmen var väldigt
underhållande…
Det är ju lätt att skoja på någon annans bekostnad.
Speciellt någon som är förkyld…
Nåväl, nästa vecka ska jag upp i sadeln igen. Då blir det
sockerfritt för hela slanten.
Men till dess…
Till er andra med bättre disciplin bjuder jag här på en
garanterat sockerfri dessert.
Så trevlig fredag & håll till godo för här kommer
receptet:
Sockerfri bärfrossa
1 dl hallon (frysta funkar)
1/2 dl blåbär (frysta funkar)
1 tsk chiafrön
2 tsk torkade tranbär
5 valnötter
½ granatäpple
5 matskedar grekisk yoghurt naturell 10 % fett
skivade jordgubbar alt hallon (färska)
flytande honung
rivet skal av lime
Lägg de frusna bären i en skål och micra en minut. Häll på
den syrliga yoghurten och chiafröna och blanda. Skala ett granatäpple och
använd hälften. Skiva jordgubbar och garnera med, ringla över honung och riv
skalet på en lime. Servera! Njut!
Varför är detta en super-dessert?
Jo, förutom att desserten är fräsch och god, är den pepprad
med c-vitaminer, protein, bra fett, kalcium, goda bakterier och anti-oxidanter.
Du stärker immunförsvaret, motverkar infektioner och
inflammationer, motverkar svamp och virus, sänker halten av blodfetter, stöttar
hjärta och hjärna.
Det finns ingenting dåligt med den här desserten. Utom möjligen att den inte smakar choklad…
Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!
When I got my diagnosis ”Exhaustionsyndrom”, I didnt release
I had got a Swedish disease. But apparently, this diagnosis is only existing in
Sweden as far as I know.
Does that mean that people abroad dont get sick out of
stress? That I have hard to believe.
It was the Swedish professor Marie Åsberg at Karolinska Institutet who invented the diagnosis, ”Exhaustionsyndrom”, and namned it. The term was launced in 2003.
Today a lot of people are on sick leave because of this
diagnosis.
Outside Sweden the phenomenon with exhaustion after a long
time of stress has been labeled much later. This spring World Healh
Organisation for the first time classified the condition as a medical
condition.
But WHO calls it Burnout, and it is not exactly the same
thing. The different is that the Swedish diagnosis include a persons entire
lifesituation, and mean that you can get sick of stress not only in your
workplace, but also because of your private life. Burnout refers specificially
to exhaustion caused by work.
So if I havn´t lived in Sweden I might not been considered suffering
from burnout, since I got sick due to longterm stress in my personal life.
Then doctors talk about burnout they also often say that the
phenomenon can lead to death. Burnout causes weaker immunesystem, which can
lead to cancer and heart-failure, and depression, which can cause suicide. In
Sweden we tend more to look upon ”Exhaustionsyndrom” as a pfase, something you
will recover from if resting properly.
I think, as a former patient, not as a scientist or a doctor, that it would help if ”Exhaustionsyndrom” was a diagnosis worldwide. Science would benefit from it and so would patients. Still there are no cure for this condition, rather than rest, and more and more people suffers from longterm stress so the need is vastly.
När jag var i Brighton dukades frukosten upp på hotellet i
filskålar med texten, ”Five fruits a day”, och den här uppmaningen att äta fem
frukter om dagen fanns även i den lokala mataffären.
Jag hade inte stött på uppmaningen här hemma, och började
fundera på vad som egentligen gäller. Själv äter jag inte fem frukter varje
dag, eftersom jag har i bakhuvudet sedan jag följde LCHF-dieten, att frukt
innehåller en hel del fruktsocker. Sedan är jag ingen stor fruktälskare heller,
måste jag erkänna.
Så när jag kom hem kollade jag upp vad livsmedelsverket rekommenderar, och deras råd är fem frukter OCH grönsaker per dag. Tre frukter och två nävar grönsaker för att vara exakt. En liknande rekommendation ger WHO. Dock säger brittiska forskare att om du vill leva längre ska du utöka mängden till tio frukter/nävar grönt.
Vill du inte äta frukt, går det alltså lika bra, eller
kanske ännu bättre med grönsaker.
Oaktat detta är det ju en hel del frukt och grönt man måste
peta i sig om man vill leva länge, och jag vet inte om jag någonsin kommer att
lyckas med det här.
Men anledningen till att läkare och forskare uppmanar oss till att äta mer frukt och grönt är att de här livsmedlen är pepprade med vitaminer, mineraler och fibrer. Man kan äta vitamintabletter också, men det är inte lika effektivt, dessutom missar man fibrerna. Allra nyttigast är ovanjordsgrönsakerna, som selleri, ruccola och broccoli. Tyvärr är det många som inte gillar de här gröna grönsakerna. Men ny forskning visar att det faktiskt går att träna hjärnan att börja älska grönsaker.
Smakforskarna har kunnat påvisa är att hjärnans
kopplingar förändras när vi äter nyttig mat. Länge har man trott att smaken är
medfödd, och att man inte kan påverka om man gillar godsaker bättre än frukt
och grönt. Men nu visar nya studier att det är möjligt att ändra sina
preferenser och gå från att gilla godis och skräpmat till att älska grönsaker.
Du kan få en grönsakshjärna! Sex månader måste du hålla ut, för att programmera
om hjärnan.
Under tiden ska du helst inte äta socker, eftersom socker
slår ut alla andra smaker.
Så hur kan man öka mängden grönsaker i vardagen? Jag ska försöka ha bär på gröten oftare, och anstränga mig för att göra en nyttig sallad till middagen.
Min räddning är annars min gröna drink som jag försöker
dricka varje dag. Äpplen och ingefära maskerar den sura smaken av selleri och spenat.
Drinken är söt och god, och går snabbt att få i sig, och jag slipper mitt
dåliga samvete över att jag tyvärr är en ganska dålig grönsaksätare.
Om jag ska vara ärlig har jag en chokladhjärna, mer än något annat, men det är en annan historia…
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera.
Vill du ha receptet till min gröna drink? Klicka nedan:
Jag är typen som har det där extra ögat. Ögat som upptäcker
människor som har inre sårigheter av olika slag. Inte så att jag vill se deras
trasighet, eller letar aktivt, men mitt extra öga larmar direkt, högt och
ljudligt. Det här har gett mig en hel del bekymmer, eftersom det ofta ger
upphov till konflikter. Personerna som jag har registrerat har gjort allt för
att dölja sina problem, och ingen annan tycks ta notis eller bry sig, men här
kommer nu jag och stör friden med mina ovälkomna råd. De här personerna vill
inte göra något åt sin situation, utan går istället till attack mot mig genom
att påtala alla mina fel och brister. Det brukar ta tid.
Just nu är jag i den här situationen igen, med en ny person,
men har ännu inte avslöjat vad jag registrerat. Jag håller tyst, men blir mer
och mer frustrerad över att se hur en person bara kanar utför, och mitt
välutvecklade katastroftänk målar upp alla möjliga scenarier om vad som kan
hända, om inte personen tar tag i sitt liv. Under tiden läcker min energi, och
jag blir trött och urlakad. Energin som jag borde spara för att reparerar mig
själv dunstar bort som aceton. Jag måste tänka till både en och två gånger om
jag ska ta den här striden.
Det är nu jag minns en vän till mig, Maggan Hägglund, som
sagt de bevingade orden:
”Du kan registrera, men lämna utan åtgärd”. Hon har
förklarat det utförligt i sin underbara bok, ”Drunkna inte i dina känslor”, som
hon skrev tillsammans med Doris Dahlin. I korthet går det ut på att vi som är
särskilt uppmärksamma på vår omgivning och känner in andras sårigheter, inte har
en automatisk skyldighet att gripa in.
Det blir omöjligt att lägga sig i varenda människas liv och
försöka styra upp dåliga förhållanden, begynnande alkoholmissbruk, destruktiva
aggressionsmönster eller självskadebeteenden. Det kan lätt bli en livsuppgift, en
obetald sådan som gör dig själv utbränd på kuppen.
Jag vet inte varför vissa av oss har sådana här
känslofixar-tendenser. Men jag vet att det är tärande. Just därför är det
härligt att veta att det är okej att var rädd om sig själv, och helt enkelt
konstatera att, ja, jag ser att den här människan mår dåligt, men det är inte
mitt ansvar.
Med det sagt. Vad skulle jag sagt till en vän med samma
läggning som min?
Jo, välj dina krig, särskilt om du har en utmattning i
bagaget, eller själv är stressad och kanske rädd för att gå in i väggen. Är det
en person som du bara känner på avstånd, släpp det och koncentrera dig på ditt
eget liv.
Men om det är någon nära, någon du tycker om, någon du bryr
dig mycket om. Då kan det vara idé att kavla upp ärmarna. Men var medveten om
vad som kommer att hända. Du kommer att få dina fel på returen. Ta inte åt dig.
Låg skuren hagla över dig. Vänta ut. Andas. Behåll fokus. Fokus på att bry dig.
Behåll vetskapen om att det inte finns många som du. De
flesta ser bara till sig själva. Få är som du, seismografer, uppmärksamma och
omtänksamma.
Om du verkligen tror att det här är en människa som håller
på att gå under.
Gör ett försök. Om hen inte lyssnar. Ja, då får du kanske
försöka släppa det.
Men gör ett ärligt försök. Bli en av de där som faktiskt gör
skillnad i en annan människas liv. Berätta vad du sett och känt. Berätta om din
oro. Lyssna. Om personen vill ha råd, ge ett gott råd och erbjud dig att följa
med för att träffa en professionell hjälpperson.
Du kanske aldrig får något tack, och det kanske kostar dig
väldigt mycket kraft.
Men i bästa fall får vara med om att se den här människan blomma
igen. Det har hänt mig några gånger.
Och det har varit värt allt. Amen.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Har blivit dunderförkyld, jag har ont i halsen, snuva,
huvudvärk och sjukdomskänsla i kroppen. Så det blir ingen träning idag tyvärr,
och kanske inte på hela veckan.
En gång när jag precis kommit igång med träningen, blev jag riktigt
förkyld. Men jag ville verkligen inte göra ett uppehåll när jag precis fått upp
flytet, så jag körde på. Med följd att jag fick hjärtmuskelinflammation. Jag
dog inte, som ni märker, men jag var tvungen att äta antibiotika och det tog
ännu längre för mig att bli så frisk att jag kunde träna igen, än om jag tagit
en paus från början. Så numera är jag lite klokare.
Vad hjälper bäst mot förkylning då? Finns det några
dunderkurer? Ja, det gör det faktiskt.
Dunderkuren heter vila. Den är mer effektiv än alla andra dunderkurer, ja sömn undantaget. Att sova mera är bäst. Men om du inte kan sova mera, är vila second best. Det behöver inte vara märkvärdigt. Allt som ger dig ro, och upplevs som ett andrum duger.
Därför blir det en kroppsscanning för mig idag. Jag tycker att det funkar bäst när man är trött, bättre än meditation som funkar fint för mig när jag har ett surr av tankar i huvudet. Men nu är det främst energin som behöver fyllas på.
Och då är en kroppscanning överlägsen. Det är en kort och effektiv vakenvila
som innehåller både avslappning, muskelavspänning, djupandning och mental
träning i ett.
Här ska jag förklara hur det går till, så kan du också
prova:
1. Lägg dig ner. Jag brukar lägga mig på sängen, men en
soffa eller yogamatta funkar också.
2. Ta några djupa andetag. Tänk dig att du andas från toppen
av huvudet och ner genom kroppen till fötterna.
3. Gå sedan igenom kroppsdel för kroppsdel i tanken. Börja med
höger fot. Lägg märke till vad du känner i varje kroppsdel. Försök att slappna
av i den kroppsdel du tänker på.
4. När du är framme vid ansiktet, ögonen, kinderna och
munnen, kanske du har somnat.
Men är du vaken kan du ligga kvar en stund och njuta av den
sköna avslappnade känslan, innan du sträcker på dig, öppnar ögonen och vaknar,
pigg och tillfreds igen.
Den här vilan ger dig ny energi och hjälper kroppen att
läka. Gör du den ofta ökar den också din kroppskännedom, och du blir bättre på
att dra i handbromsen innan stressen gett dig negativa symptom.
Det finns flera appar som du kan ladda ner som innehåller guidade kroppsscanningar. Botanisera dig fram och behåll den du gillar bäst. Eller så gör du kroppsscanningen på egen hand. Ha det bäst!
Klicka på rubriken i inlägget om du vill ge en kommentar!
Idag tänkte jag skriva om oro. När jag var sjuk oroade jag mig mycket. Kanske för att jag höll på att förlora kontrollen över min hälsa, och inte visste hur jag skulle återta den. Samtidigt var flera anhöriga sjuka, på väg att dö.
Då skrev min man med krita på en svart tavla vi hade inne i köket:
”Dont worry – be happy”. För att jag skulle se tavlan varje dag och påminna mig om att det var dags att släppa oron, att släppa det jag ändå inte kunde kontrollera.
Om man är en känslofixare, som ofta hjälper andra med deras trassliga liv, och vars paradmelodi blivit att skapa harmoni och god stämning, är det skrämmande att släppa kontrollen. Att acceptera att man inte rår på terminala sjukdomar, dödsångest och ouppklarade konflikter. Jag kämpade emot i det längsta. Fixade om dagarna. Oroade mig på nätterna. Det var dumt.
”You have nothing to fear, but the fear itself”, sa Franklin
D. Roosevelt.
Det är oron i sig som är farlig. Farligare än allt annat. Oron blir en självuppfyllande profetia.
Mina sjuka anhöriga väckte mycket ängslan hos mig, mycket
oro. Till slut blev jag själv sjuk. Utbränd.
Det blev en återvändsgränd. Jag var nog tvungen att gå ner
mig i gyttjan för att på djupet förstå, att jag måste sluta oroa mig.
Det krävdes ett nytt mindset, och det var en kamp att få ordning på tankarna.
“If you are going through hell, keep going”, sa Winston Churchill.
Han yttrade de bevingade orden mitt under brinnande krig. Ingen kunde veta hur
kriget skulle sluta. Hur många som skulle dö. Att oroa sig, att ge upp på grund
av rädsla var det inte läge för.
Churchill var inte stabiliteten själv, han kämpade med återkommande depressioner. Men just därför visste han vad det innebar att kämpa i såväl fysisk som mental motvind. Det gav också hans ord tyngd.
Till slut blev det en förändring för mig. Jag kunde släppa oron. Idag oroar jag mig sällan. Ibland dyker min ängslan upp, och då accepterar jag att det finns, men ger den inget syre. Kanske är det därför den lyser med sin frånvaro.
Den kan inte skrämma mig längre. Den är som en vålnad som
försvinner när jag tänder ljuset.
”Om man låter bli att oroa sig har man mer energi över att
ta itu med problemen när de kommer”, sa en chef en gång till mig.
Väldigt klokt. Först nu kan jag leva efter de orden. Det är
befriande.
Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!
