Om man som spädbarn lär sig att kompromissa med sina behov, blir det svårt att vara lyhörd för sina behov som vuxen.
Långt mindre klarar man att uttrycka dem eller hävda dem, och sätta gränser mot andra.
Som spädbarn lär man sig då att för att överleva måste man vara tyst.
För att inte irritera den vuxna gäller det att inte skrika för högljutt när man är hungrig, blöt, kall, ledsen eller rädd.
Så man håller tyst, antingen för att ingen kommer när man skriker, eller för att man blir straffad när man gör det.
Kanske har just detta spädbarn hamnat hos en vuxen som prioriterar sina egna behov.
För att den vuxne är sjuk, deprimerad eller svältfödd på att få sina egna behov tillgodosedda.
Så spädbarnet blir tyst. Lär sig att kompromissa med sina behov.
Medgörlig
En sådan start i livet föder ett beteende av att vilja vara till lags, anpassa sig, kompromissa, trycka ner känslorna eller stänga av dem helt.
Inte sällan ägnar sig en sådan här person åt att prestera istället, för att i brist på omsorg och kärlek, bli sedd och uppskattad.
Ett helt liv där de egna behoven aldrig tillgodosetts slutar ofta i en krasch.
En utmattning eller någon sjukdom.
Hur många år det tar tills kraschen är ett faktum, varierar.
För mig tog det 50 år, men idag går alltfler in i väggen redan i 30-årsåldern.
Utmattningssyndrom beror sällan enbart på jobbet, att man har för mycket att göra, att man jäktar.
Snarare finns roten till problemet i dina relationer. Och ja, oftast startar detta i den allra tidigaste barndomen.
Om du som spädbarn blivit skild från din mamma, för att hon var sjuk, dog eller var tvungen att lämna bort dig, har du fått en skakig anknytning.
Om du växt upp i en dysfunktionell familj, om du varit ett maskrosbarn, där de vuxna varit uppslukade av sina egna problem, och kanske låtit dem gå ut över dig, då har ditt stressystem redan från börjat blivit nedpressat.
För att överleva i en stökig miljö som barn där skrik och bråk varit vardag, har din kropp ställt in sig på att du ska få förmågan att låta allt rinna av dig. Du blir stresstålig.
Tills en dag, när du är vuxen och det blir för mycket.
Bryt den onda spiralen
Kanske hamnar du i nya destruktiva relationer. För inte sällan hamnar maskrosbarn med personer som liknar våra föräldrar.
Varför?
Jo, därför att vi attraherar personer som gillar att vi lyssnar, är medkännande, lyhörda, empatiska, flexibla och nästan alltid glada.
Maskrosbarn attraherar personer som prioriterar sina egna behov, som behöver oceaner av beundran, engagemang, omsorg.
Så mycket uppmärksamhet att vi aldrig hinner visa medkänsla om oss själva.
Så ja, resan från utmattad till frisk är lång, men också spännande.
En upptäcktsresa i att ta reda på hur vi hade det som små och hur det format oss.
Men mest viktigt, hur vi lär oss att omprogrammera oss i vuxen ålder.
Att få praktisk kunskap om hur vi kan visa omsorg om oss själva.
Vi behöver träna mer på självmedkänsla än andra, eftersom vi saknat det så länge.
Att ta hjälp av en vän, en coach eller att gå en kurs i stresshantering, kan vara ett ovärderligt stöd på vägen.
Det är aldrig försent att få en lycklig barndom, eller ett vuxenliv i harmoni och balans.
Jag blir glad för en kommentar!
Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera.