Att hitta min blogg är i dagsläget närmast ett detektivarbete. Min länk till bloggen är blockad på Instagram och Facebook, vilket gör den omöjligt att dela mina inlägg både för mig, och andra som vill berätta för fler att bloggen finns.
Instagrams algoritmer har fått för sig att min länk till bloggen är spam. Skräppost alltså.
Och på Instagram svarar de inte när jag skriver dit. Det här kan ju sätta stopp för hela min möjlighet att växa och nå ut som bloggare. Det är verkligen supertrist. Jag har deppat i månader över detta.
Men. Sedan måste man försöka rycka upp sig. Jag kan inte påverka Instagrams algoritmer, eller det faktum att de inte svarar på mejl och meddelanden. Jag måste försöka släppa det som är utom min kontroll.
(Ni ser, jag har lärt mig ett nytt och bättre förhållningssätt!)
Istället ska jag ta kontroll över det jag har makt över. Som att berätta vem jag är.
Än så länge skriver jag under pseudonymen Miss Mindful.
Så varför avslöjar jag inte vem jag är genast?
Ja, det har sina randiga och rutiga skäl.
Frågan är när ska man berätta att man är sjuk, eller har varit sjuk, och för vem?
Jag har ju jobbat som journalist hela mitt yrkesverksamma liv och skrivit om många människors öden. Det jag fick lära mig på journalistskolan som ung var att man intervjuar inte en person mitt i krisen, man sticker inte fram mikrofonen på olycksplatsen, eller jagar brottsoffer hemma i deras bostad. Därför att människor i chock kanske pratar för mycket, säger sådant de sedan ångrar, eftersom de är i affekt och inte kan inte tänka klart.
Idag har media frångått den här typen av riktlinjer och det finns snart sagt inga gränser för vad man rapporterar om.
Och bloggvärlden har sina egna regler. Här handlar det ofta om att dela med sig av det mest privata, sådant man kanske inte ens berättar för sina närmaste vänner.
Jag vet att många bloggare skriver mitt i sitt utmattningssyndrom, i sin djupaste depression, ångest och förtvivlan. Jag lägger ingen värdering i om det är rätt eller fel. Vill man blogga när man mår som sämst får man göra det.
Under min utmattning följde jag några bloggare som bloggade naket och uppriktigt om sin utmattning när de var som sjukast, och det hjälpte mig när jag var sjuk. Jag kände mig mindre ensam. För trots att utmattningssyndrom är den vanligaste folksjukdomen idag, håller de flesta det hemligt att de har drabbats. Jag kände ingen annan som hade eller haft utmattningssyndrom. Och det var skönt att läsa om en människa som gick igenom samma sak.
Men själv var jag inte bekväm med att berätta där jag låg i sängen och inte orkade resa mig. För jag visste med mig att under min skämtsamma yta fanns en skör person som aldrig visar något utåt. Jag skulle sluta sova om någon skulle försöka komma åt mig, kanske skada mig.
Jag ville skydda mig själv. Om jag skulle ha en chans att läka behövde jag göra det ifred. Så jag skrev inte en rad på flera år, och berättade bara för de absolut närmaste att jag var sjuk.
Jag har en kollega som blev svårt sjuk i cancer och inte ens berättade det för sina närmaste. Hon ville inte dra ner humöret på sin omgivning. Men när hon dog blev hennes vuxna barn väldigt uppbragda, eftersom de kände sig förda bakom ljuset. De hade inte fått hennes förtroende, och det smärtade dem.
Jag skulle inte ha kunnat dölja för mina närmaste att jag var sjuk, det är lite svårt när man är sängliggande under ett helt år. Men även om jag hade kunnat dölja det, skulle jag berättat för de som stod mig närmast. Det kändes bäst för mig.
I höstas hade jag varit sjuk och under rehabilitering under flera år, och kände mig äntligen frisk. Då startade jag den här bloggen. My mindful living. Mitt nya liv i lugnare takt i mitt lilla hus vid havet. För att inspirera mig själv och er följare att leva mer närvarande och i harmoni med kropp och själ.
Naturligtvis kan jag fortfarande inte veta om jag får ett återfall och blir sjuk igen, men jag känner mig tillräckligt stark för att kunna ha distans till vad som hänt. Jag har sorterat mina tankar och känslor och skissat på en plan för vad jag vill med den här bloggen.
Nu när jag har bloggat ett halvår känner jag mig mogen att ta nästa steg. Jag har börjat berätta för fler och fler vänner att bloggen finns. Jag har en stor vänkrets och en del har blivit förvånade eftersom de inte vetat att jag har varit allvarligt sjuk.
Så det här är en förklaring till alla er som undrar varför jag bloggar anonymt.
Nästa steg blir att offentliggöra bloggen helt och hållet och driva den i mitt eget namn. Den kommer fortfarande att heta My mindful living, så ni följare hänger med, men mitt alias kommer att ändras från Miss Mindful till mitt eget namn.
När man bloggar i sitt eget namn öppnas många nya dörrar. Det är egentligen först då man har en chans att nå ut på riktigt.
Men jag är inte riktigt redo för detta steg ännu. Men snart så.
Jag blir glad för en kommentar!
Klicka på rubriken till inlägget för att kommentera!