När jag var som mest överhopad med jobb och bekymmer, och inte hade tid till att ge mig ut till skärgården för att tanka ljus och luft, brukade jag ta mig ut till Millesgården på Lidingö.
Det är en magisk oas av himmel och hav och änglar. De musicerande änglastatyerna som Carl Milles skapat, de änglarna står för hopp.
Jag brukade titta på dem där de spelade uppe i himlen och påminna mig om att ting tar tid. Det tar tid vare sig du vill göra avtryck i välden eller om du vill andas lättare.
När jag var som sjukast förlorade jag hoppet om att jag skulle bli bättre. Jag levde i min mörka bubbla och kände mig bottenlöst ensam fast att jag inte var det. Det var som om jag krympte, min röst blev svagare och skrivstilen mikroskopiskt liten. Tiden gick och jag mådde inte bättre, fick inte mer energi. Det sista som lämnade mig var hoppet och då är man farligt ute. Den som inte hoppas har ingen anledning att leva vidare.
Jag önskar att jag kunde säga att jag var så mentalt stark att jag kunde frammana hoppet i den mörka stunden, men det kunde jag inte. Det var först när jag kände att det vände, att utmattningen började ge med sig, som ett litet gnista till hopp väcktes igen.
Utmattning liksom sorg har förmågan att blockera hoppet. Man fastnar i negativa tankar som slår undan viljan att fortsätta framåt. Men nu vet jag att om man kan känna hopp, kommer man närmare livet.
En vän till mig som haft cancer, lyckades liggandes i sin sjukhussäng frammana bilden av en sommaräng och ett hav och pumpade sig själv full med hopp när allt var som svartast. Då krympte tumören, till synes ett mirakel.
Om jag går in i väggen igen ska jag försöka hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det vänder. Det blir bättre. För det lärde jag mig om hoppet. Så fort hoppet kom tillbaka vände det snabbt uppåt. Det är som hoppet har energi knutet till sig. Och energi är den heliga graalen för oss utmattade.
Jag insåg att det är precis som det kinesiska ordspråket slår fast:
”Den som har hopp – har allt.”
Klicka på rubriken i inlägget för att kommentera!