Idag är det fars dag så jag tänkte passa på att hylla min pappa. Pappa finns inte längre, så du tycker kanske att Alla helgons dag skulle passa bättre. Men eftersom pappa är med mig i tankarna nästan varje dag blir det här en bra dag för mig.
Utan pappa hade jag inte stegat in i varje nytt sammanhang med ett leende på läpparna med en övertygelse om att alla skulle älska mig, från ett års ålder. Jag hade inte korsat Atlanten som 19- åring på egen hand utan att veta vart jag skulle ta vägen, jag hade inte vågat ställa mig på scen och prata inför en massa folk. Inte vågat ta på mig ledarrollen när jag blev tillfrågad eller satt mig för att skriva en roman, bombsäker på att den skulle bli utgiven.
Jag vågade allt eftersom att jag visste att pappa fanns där och tog emot mig, om något skulle hända. Men jag tänkte inte på det då. Det var liksom självklart. Något som fanns i mitt undermedvetna.
Det förekom absolut tillfällen när mitt mod tog mig till mindre bra platser. Men då fanns pappa där, som en klippa dit jag kunde ta mig tillbaka.
Jag kunde ringa från tågluffen när pengarna var slut, jag kunde krascha hos pappa och mamma efter min skilsmässa.
Pappa suckade ibland och undrade varför jag aldrig kunde bli vuxen. Men det var tack vare honom som jag blev det. För jag lärde mig massor på mina utflykter i tillvaron och till slut klarade jag det mesta själv. Det räckte att veta att han fanns, om det mot förmodan skulle behövas.
Jag vet inte om jag hade gått in i väggen, om pappa fått leva.
Kanske inte.
När han dog fick jag en känsla av att ingen skulle rädda mig om jag föll.
Trots att jag inte längre var en liten flicka, pappas lilla prinsessa, behövde jag honom fortfarande.
Så när pappa dog föll jag fritt.
Kraschade, brakade ihop, blev liggande.
Att någon skulle ha samma tålamod, uthållighet och kärlek till mig, som pappa haft, det föreföll orimligt.
Men jag hade fel.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!