En ständig oro som följeslagare

Idag tänkte jag skriva om oro. När jag var sjuk oroade jag mig mycket. Kanske för att jag höll på att förlora kontrollen över min hälsa, och inte visste hur jag skulle återta den. Samtidigt var flera anhöriga sjuka, på väg att dö.

Då skrev min man med krita på en svart tavla vi hade inne i köket:

”Dont worry – be happy”. För att jag skulle se tavlan varje dag och påminna mig om att det var dags att släppa oron, att släppa det jag ändå inte kunde kontrollera.

Om man är en känslofixare, som ofta hjälper andra med deras trassliga liv, och vars paradmelodi blivit att skapa harmoni och god stämning, är det skrämmande att släppa kontrollen. Att acceptera att man inte rår på terminala sjukdomar, dödsångest och ouppklarade konflikter. Jag kämpade emot i det längsta. Fixade om dagarna. Oroade mig på nätterna. Det var dumt.

”You have nothing to fear, but the fear itself”, sa Franklin D. Roosevelt.

Det är oron i sig som är farlig. Farligare än allt annat. Oron blir en självuppfyllande profetia.

Mina sjuka anhöriga väckte mycket ängslan hos mig, mycket oro. Till slut blev jag själv sjuk. Utbränd.

Det blev en återvändsgränd. Jag var nog tvungen att gå ner mig i gyttjan för att på djupet förstå, att jag måste sluta oroa mig.

Det krävdes ett nytt mindset, och det var en kamp att få ordning på tankarna.

“If you are going through hell, keep going”, sa Winston Churchill. Han yttrade de bevingade orden mitt under brinnande krig. Ingen kunde veta hur kriget skulle sluta. Hur många som skulle dö. Att oroa sig, att ge upp på grund av rädsla var det inte läge för.

Churchill var inte stabiliteten själv, han kämpade med återkommande depressioner. Men just därför visste han vad det innebar att kämpa i såväl fysisk som mental motvind. Det gav också hans ord tyngd.

Till slut blev det en förändring för mig. Jag kunde släppa oron. Idag oroar jag mig sällan. Ibland dyker min ängslan upp, och då accepterar jag att det finns, men ger den inget syre. Kanske är det därför den lyser med sin frånvaro.

Den kan inte skrämma mig längre. Den är som en vålnad som försvinner när jag tänder ljuset.

”Om man låter bli att oroa sig har man mer energi över att ta itu med problemen när de kommer”, sa en chef en gång till mig.

Väldigt klokt. Först nu kan jag leva efter de orden. Det är befriande.

Klicka på rubriken om du vill kommentera inlägget!