Nu har jag sjösatt min blogg, något jag gått och tänkt på i flera år. Jag har tvekat, inte haft modet, men nu känner jag mig redo. Men visst känns det pirrigt! Jag älskar att skriva, men känner mig nervös inför att någon ska läsa. Särskilt eftersom jag tänkte vara så personlig. Därför är jag anonym, och har bara gett den här bloggadressen till de snällaste som jag känner. Att börja med att sträcka ut handen till de vänligaste är en god regel, när man ska gå utanför sin komfortzon.
Det är som när man ska ut och plocka svamp för första gången. Man börjar inte plocka allt man hittar. Svampar kan vara giftiga. Därför börjar man med de gyllengula, soliga kantarellerna. Det är säkert.
Precis likadant är det med människor. Snälla människor kan få en så pass trygg att man vågar det där språnget som man drömt om väldigt länge.
Som nu, när jag ska titta ut ur min bubbla och säga hej till världen genom att starta den här bloggen.
Tids nog kommer jag att dyka på människor av giftigare sort, som jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till. Att börja försiktigt är ett sätt att visa respekt för mig själv efter en tuff tid.
Klicka på rubriken i inlägget om du vill kommentera!
Så klokt att tänka på svamparna och att välja de snälla och säkra först när man ger sig ut och tassar i nya marker!
Ja, efter en utmattning måste man vara särskilt försiktig. Så härligt att ha några snälla som hejar på! Tack, Eva!